Värmland – ett barn föds kl. 00.50. I november månad.
Platsen heter Lusasken, eller med ett mer välkänt namn: Kristinehamn. Platsen ligger vid Vänern och kallas för Lusasken av den orsaken att drottning Kristina på 1600-talet gick i land här med sina sjömän och för att de luggslitna, otvättade och loppbitna sjömännen inte skulle lusa ner alla som kom i deras väg var de tvungna att avlusas – och denna avlusning skedde just i hamnstaden Kristinehamn – därav benämningen Lusasken.
Dock fick jag via mail från en man vid namn Kurt ytterligare en förklaring till namnet Lusasken och den lyder så här:
I staden fanns det en ”Sparbössa” som stadens befolkning la pengar i. Varje år vid Lucia så tömdes denna bössa utav kyrkans folk som sedan delade ut dessa pengar till hemvändande sjömän vid jultid. Bössan kallades för ”Lusseasken” och blev i folkmun ”Lusasken”.
Tack för förklaringen, Kurt! Så var det med det.
Eget regemente och egen Picasso-skulptur vid vattnet har man i Kristinehamn. Och så är man omgiven av de gröna skogarna, de djupa dalarna och de fjälliknande bergen. Sola i Karlstad är väl också värd att nämnas. Sven-Ingvars känner jag inte, och inget annat av de mer omtalade dansbanden som kommer just från Värmland. Ack, Värmeland du sköna…Tage Erlander, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Göran Tunström, Erik Gustav Geijer, Johnny Nilsson, m.fl. är födda i Värmland. Närhet till Norge och genomskuret av Klarälven. Mårbacka och Sunne, Filipstad och Molkom, Färjestad och Boltic, Degerfors och Karlskoga – they are all here. I Värmland är morfar och mormor begravda och mamma uppvuxen.
Min sejour blev inte så långvarig i denna värmländska metropol, utan resan gick vidare vid ca. 2 års ålder till Hallstahammar och sen till Oxelösound (båda ställena kända för sin metallhantering). Slutstationen för barnaårens flyttande blev Kringelstan eller Tokstan eller ännu hellre: Södertälje. Staden där Mälaren och Östersjön förenas i slussområdet och där slussarna tar bort nivåskillnaden (ca. 1 meter) mellan saltsjö och sötvattensjö. Slussområdet omgärdas av grönska, pizzeria, tullverk och Kusens backe vilken faller rakt ner i slussens kanalvatten. Vattnet som kan föra oss till själva vikingastråket nr. 1 i landet: Björkö eller Birka som det hette under vikingatiden när våra förfäder levde rövare i Sverige med omnejd. Min namne, konung Björn (på 800-talet), var landets förste kung och han regerade från Birka i Mälaren där arkeologerna idag hittar fler och fler ledtrådar vilka kan leda fram till kunskap om hur landet såg ut och fungerade och hur människor levde och överlevde.
Ansgar gjorde sina försök att besöka vikingarna på 1000-talet någon gång och försökte göra folk av dem. Jag vet inte om han lyckades. Jag vet inte om någon människa kan lyckas med det. Jag vet inte om något system kan åstadkomma det. Förmodligen behövs en naturkraft som ligger utanför den mänskliga. På tal om naturkrafter kan man i Södertälje besöka Tom Tits Experiment strax intill Astras huvudkontor och alldeles nära kanalområdet och S:t Ragnhilds kyrka från 1100-talet. När denna kyrka skulle byggas berättas det i de gamla sägnerna att täljetokarna hämtade virke från Torekällberget och bar stockarna för hand ner till kyrkbygget. Den sista stocken rullade dock – av misstag – alldeles själv ner till byggnadsplatsen och när tokarna såg vad som skett, bar de upp alla stockarna igen för att sedan låta dem allesammans rulla alldeles för egen kraft ner till kyrkgrunden…Därav kom talesättet att det var tokar som bodde i Tälje. Sägnerna är oräkneliga, men dessa får du själv leta fram. Nu är det mest Scania, täljekringlor, Astra, enhörnalöpare, en viss Borg, Täljekings och att Södertälje förärats med 08-telefonnummer som är aktuellt (till mångas glädje och ännu fleras sorg). Tellemar har också – bildigt talat – lagt racket på gubbhyllan. Nog om dessa och detta.
Vägen gick vidare till Orsa i Dalarna och skolgång i två år. Som kallast var det -39° och då var det kallt! Det knastrade i hjärnan och under fötterna. Spotten frös till is halvägs ner till marken. Bilarna startade knappast. Och målgången i Wasaloppet var en folkfest och en sann kulturell upplevelse. Speciellt för dem som gick i mål framåt kl. 19.30 på kvällen i fädrens spår för framtida segrar. Inlandsbanan och Helvetesfallet och Orsasjön. Grönklitt och Vidablick – fina ställen.
Därefter gick färden vidare till Södermanland och tjänst inom Svenska Röda Korset. I Nyköping hamnade jag. Den vackra å-staden med havet alldeles inpå. Staden med det välkända gästabudet som människor påminns om varje dag i juli månad då släktfejden på 1300-talet mellan bröderna Erik, Birger och Valdemar spelas upp på borggården på Nyköpingshus. Nyckeln till fängelset kastades enligt sägnerna ut i Nyköpingsån och mot denna bakgrund känns nyckeln som symbol för staden lite bisarr… Tala om historiens nyckelpersoner. I Röda Korset fick jag lära mig om det mesta och bl.a. om: Andning, blödning, chock – första hjälpens honnörsord. Därefter började min familj att utformas. Allt förändrades under en räcka av år, ja för resten av livet. Tjänsten för människor fortsatte efter VTP-tiden. Människor i sorgens, glädjens, frågandets och sökandets marker. Unga människor, gamla, arbetande, pluggande, mognande – ja snart sagt: alla sorters människor. Kameran fanns med nästan överallt och från den hördes ofta klickande och gitarrens toner spelades upp med glädje så att strängarna gick av ibland.
Resan tog en vändning till Blekinge och Karlskrona kommun, men sången, musiken och naturen är tre stora inspirationskällor i livet. Studier och vetgirighet och vilja att gå vidare är livsluften. Författarna, poeterna, konstnärerna, fotograferna och kompositörerna är medvandrare. ”Man lär så länge man har elever” sa en gång en av mina lärare. Det har genom livet visat sig vara sant. Önskar att man kunde få förbli elev hela livet. Få vara ett barn. Som Tage och Robban, som Hasse och Povel. Att se livet genom glädjens glasögon. Eller med C. S. Lewis´ ord: bli ”av glädje överfallen”………… Life goes on.
I Blekinge bosatte vi oss på Hasslö. En – på sommaren i alla fall – idyllisk ö med ca. 1700 invånare vintertid och 2300 på sommaren. Där har vi nu bott sen 1989. Många vindar har blåst och mycket vatten har runnit under alla broar sen dess. Vid sidan om mitt jobb tog jag steget och började plugga på BTH (Blekinge tekniska högskola) och läste diverse kurser som var möjliga för mig bredvid annat som också betydde mycket för mig (familjen, jobbet m.m). Kurserna hette: Arbetsledning & administration, Företagsekonomi, Marknadsföring, Nationalekonomi, Datorn i vardagen, IT & Internet, Datorer och lärande, Interaktiv WWW-hantering, Design på Internet, Retorik – konsten att tala, Att skriva, Svenska språket, Medier på datornät, Internet, teknik och kommunikation, Introduktion till Barn- och ungdomslitteratur, Ilska & aggressioner (i samhälle och arbetsliv), Språkvård, läskurs inom ramen för kandidatkurs, Forskningsperspektiv på läsning och skrivande, läskurs inom ramen för kandidatkurs, Fotografi visuell kommunikation och Bildredigering i Photoshop.
Sen 1998 jobbar jag på gymnasiet i Karlskrona. Jag fick anställning som webbredaktör för gymnasiets hemsida och utöver fick jag jobba som datalärare. Efter ett par, tre år ändrades min tjänst till IT-utvecklare och infomaster. Det innebär att jag jobbar med utvecklingsprojekt inom sfären som har med IT-pedagogik att göra och det kan vara som personalutbildare, projektledare och systemförvaltare för lärportalen och/eller omvärldsbevakning (”hur ser utvecklingen ut i det omgivande samhället och hur kan vi ligga i fas med utvecklingen?”) när det gäller IT. Detta förstås sammankopplat med mina uppgifter som informatör på externwebb, intranät och lärportal. Jag trivs med mitt jobb.