Förnöjsamhet

Nöj dig med det du har och det du är. Försök hitta de guldkorn och ädelstenar som finns i ditt närområde.

Tänk på mannen som åkte runt halva jordklotet för att hitta den där skatten han hört talas om och som skulle ge honom lycka och tillfredsställelse i livet. Till slut, efter många och långa år, kommer han besviken hem till gården igen. Och några dagar senare går han till baksidan av sitt enkla hus och sätter spaden i jorden i potatisåkern och han  både hör och känner att spaden träffar något som varit dolt för honom. Han hittar skatten – i sin egen potatisåker – det som han sökt efter under långa tider.

Tänk oftare och oftare att skatten finns i din egen jordmån, källan finns inom dig, i ditt hjärta, det viktigaste är inga yttre ting, som t.ex lön, arbetsuppgifter, arbetskamrater och ägodelar. Det viktigaste är det kapital som finns inom dig. Den resa du gör, är en resa till ditt eget inre. Om inte den resan sker, spelar varken pengar, ägodelar eller yrke någon som helst roll – om vi ser ur ett helhets- och evighetsperspektiv.

Förnöjsamhet i kombination med gudsfruktan är en stor vinning 

står det i den goda Boken. Det ligger mycket livsvisdom i de orden. Gud sörjer för oss. Det gäller även sparven som inte faller till marken utan att Fadern vet om det, hårstrået som inte lossnar utan hans vetskap, blommorna på marken, så vackra, de ler mot livsljuset, mot solen, och tar tillfället i akt – den korta tid de har – att spela upp hela sitt register, visa all sin färg, växa till sin fulla längd, reagera på ljus och mörker, torka och vatten, de lever 100% den tid de har. Trots att de kanske bara har en säsong på sig.

Bob Dylan sjunger (i låten med namnet Every grain of sand):

I gaze into the doorway of temptation’s angry flame
And every time I pass that way I always hear my name.
Then onward in my journey I come to understand
That every hair is numbered like every grain of sand.

I have gone from rags to riches in the sorrow of the night
In the violence of a summer’s dream, in the chill of a wintry light,
In the bitter dance of loneliness fading into space,
In the broken mirror of innocence on each forgotten face.

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, other times it’s only me.
I am hanging in the balance of a perfect finished plan
Like every sparrow falling, like every grain of sand.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu