Sardinen och musslan

Vinterlugnet sprider sig
som en skänk från ovan.
När änglakörerna tystnat
och julsångerna klingat av
då kommer friden.

Friden som inte härstammar utifrån
utan kommer från insidan,
det främmande får ge med sig
det äkta förblir.

Aspenström skriver om
sardinen som vill att burken
ska öppnas mot havet,
det talar till mig.

Den protesterar mot än det ena,
än det andra som tvingas på den
men den tar inte in det,
den har en annan öppning, vilja.

En solitär vilja,
en öppning mot det som
andra inte förstår,
andra inte mer än anar.

Att ana det andra inte anar,
att känna det andra inte känner,
att vilja det andra inte vill,
att gå åt sitt eget håll.

Ja.

Denna Annandag jul händer det igen –
inom mig, att beslutet fattas, inriktningen justeras,
beslutsamheten stadfästes, det är en annan dag på insidan.
Så får det bli. Så får det vara.

”Musslan lämnar inte sitt skal,

Bild från pixabay.com

men lär ändå känna havet”,
lär en vis japan ha skrivit.
Oj, tänker jag; är det möjligt?

En mussla är en mussla.
Inte för nöjes skull, utan för att
den blev en mussla,
för att klara sig i sin omgivning.

Den öppnar sig när läget
är gynnsamt.
När tiden är inne.
Rätt tid.

Tideräkning, inte andras,
men min egen, musslans egen.
Och tänk vad som händer inom musslan:
en pärla växer fram.

Och tids nog öppnas skalet,
och processen som tog tid,
leder fram till öppning
och ett mirakel.

Det som var fördolt,
blir uppenbart,
blir strålande
i dagsljuset.

Det som var fördolt
blir synligt,
och är värdefullare
än det mesta.

Låt det finnas inom dig,
som är nedlagt där som ett embryo,
det lilla som växer och utvecklas
i ro och stilla frid.

Djupt under allas tyckanden och tänkanden
och vreda vågor och pinande stormvindar
där växer det stilla –
det dyrbara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu