Vackra, beskrivande ord om gryningsljuset

Kom inte och säg att en deckarförfattare inte platsar i den skönlitterära genren. Den uppfattningen är missvisande. Här ger jag dig ett exempel på motsatsen.

Ur Lee Childs roman Tvinga mig (om Jack Reacher):

Från stålbron uppe på den gamla betongjätten var gryningen vidsträckt, avlägsen och oändligt trög. Den östra horisonten var svart som natten och förblev så tills man med intensivt stirrande ögon äntligen tyckte sig kunna uttyda något som inte var fullt så svart, som en kolbit, som blev gråare under långa utdragna minuter och lövtunt spred sig utåt och uppåt, likt trevande fingrar mot något yttre membran av atmosfären, hopplöst avlägset, stratosfären kanhända, som om ljuset färdades fortare där eller nådde dit tidigare.

Världens rand uppenbarade sig långsamt, i alla fall för de intensivt stirrande ögonen, avtecknad i stora drag i grått på grått, oändligt svagt, oändligt subtilt, nästan inte där överhuvudtaget, lite inbillning, lite önsketänkande. Sedan trevade matta gyllene fingrar utforskande över det grå, vidare, överjordiskt, som i valet och kvalet. För att sedan breda ut sig, sätta fyr på något tunt och avlägset membran, en molekyl åt gången, en lumen, tände det långsamt, lyste upp det och gjorde det transparent, inte vitt och kallt utan med en varmare nyans.

Ljuset förblev glåmigt, men nådde allt längre för varje minut som gick, tills hela himlen var gyllene men matt, inte tillräckligt för att kunna se i, för svagt för att kasta ens den vekaste skugga. Så spirade varmare stråk, tände fyr på horisonten, och till sist steg solen, omöjlig att stoppa, i ena ögonblicket röd och vredgad som en solnedgång, i nästa trygg i ett varmt gult sken som fick horisonten att nästan klarna och kasta omedelbara skuggor, till en början från horisont till horisont, sedan bara milsvida. Himlen skiftade från matt gyllene till matt blå, så att världen ovanför fick ett djup på nytt, för att inte tala om en oändlig höjd och en oändlig vidd. Nattens dagg hade tämjt dammet och tills det torkat skulle luften förbli kristallklar. Utsikten var ren och klar åt alla håll.

——————————
Håller du med mig? Att det är vackert skrivet?


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu