Din stund på jorden (2)

Wilhelm Moberg berättar i sin bok Din stund på jorden om ett återbesök i den småländska bygd huvudpersonen lämnade för 40 år sedan – ord som lika gärna kunde varit mina när jag vill beskriva hur det känns att återvända dit där jag är född eller där jag är uppvuxen. Samma känsla uttrycks av Moberg i det följande (se del 1 i gårdagens inlägg på denna plats):

En kväll i början av juni steg jag av tåget vid min barndoms järnvägsstation. En kväll i maj för fyrtiotvå år sedan steg jag på tåget vid samma station och reste åt det håll, varifrån jag nu kom: Det var min utvandrings dag. Jag mindes och tänkte: Emellan de båda kvällarna har mitt egentliga liv förflutit.

Jag satte ner min väska på perrongen. Under ett par minuter efter avstigningen stod jag stilla bredvid väskan som om jag därmed hade högtidlighållit minnet av påstigningen fyrtiotvå år tidigare. Den gången var jag inte ensam: Min syster Jenny följde mig till tåget (far och mor ville inte följa med). Och jag sade adjö åt flera människor som stod på perrongen. Den kvällen var jag den mest uppmärksammade personen vid snälltåget.

Nu stod jag här ensam. Ingen hade kommit för att möta mig. Ingen visste att jag skulle komma. En hel del folk hade samlats vid stationen, men jag såg inte någon människa som jag kände igen. Inte heller någon som kände igen mig.

Jag kastade en blick efter mitt tåg, som försvann i kurvan, där det förr hade stått en banvaktsstuga. Under järnvägsresans sista timme hade jag varit ensam passagerare i kupén. Konduktören sade att järnvägen nog skulle nedläggas, eftersom bussarna hade övertagit persontrafiken. År 1872 öppnades bygdens slutna värld av denna väg av stålskenor. I 90 år hade vagnshjulen rullat över stålmilen. Min mor berättade, att hon som sexårig flickunge hade varit med vid järnvägens invigning och sett kungen; det var en stor händelse för henne, då det var enda gången i livet hon fick se en kung.
Vi pojkar gick varje söndag till stationen för att titta på tåget som stannade en knapp minut. Vi betraktade mest lokomotivet, som hostade ut sin ånga, så att det lät som en jättes skratt. Efter 90 års tjänst skall hjulen stanna och lokomotivet ställas på ett järnvägsmuseum, där en ny tids ungdom skall skratta åt det gamla lustiga skrället.

Jag såg utåt banan åt andra hållet, där raksträckan var lång: Många dödsdömda stålmil sträcker sig i den riktningen genom bygden. Snart skall tågbullret tystna, skogen skall ta tillbaka sin mark, och stillhet kommer att råda längs den övergivna vägen. Och i den tid som kommer säger man: Här gick en järnväg fram en gång. Vi kan ännu se spåren efter den.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu