MiljöskildringPersonligtsituationsbildvardag

Den sista november 2016

Dagarna kommer och går i ett rasande tempo. Jag vet inte vad det innebär. Det är som om tiden går allt snabbare, allt mer hoptryckt, allt mer intensiv och distinkt. Från bussförarens styrbås hörs reklamradio, samtidigt som vägljudet söver och framkallar känslor av längtan till sängvärmen och att bara kunna blunda och slappna av. Jag ser inom mig en varm sommardag, en enslig och slät klippa ute på en av holmarna i skärgården. Solen skiner, vattnet kluckar mot klippan och mot båtens skrov. Ute till havs syns avlägsna segel, glittrande vågor och tunna slöjmoln på den blå himlen. En varm bild som värmer och gläder.

Men inte här just nu. Utanför bussfönstret råder novembermörker, dis, en ny vardag, upplysta fönster och adventsstjärnor som ger en särskild stämning. Det är vackert. Även om jag vet att tanken kommer ikväll: ”var tog den här dagen vägen?”, så är jag glad och tacksam för dagen, för stunden, för hälsa och krafter, arbete och möjligheter.  Just nu är det skönt att landa mentalt här och nu. Det är så otroligt lätt att hemfalla åt springande än hit, än dit, mellan olika möten, händelser, uppgifter, engagemang, att till slut finns inte möjligheten att bara få finnas, få vila mitt i en mångfald av engagerande och oftast intressanta händelser. Just nu andas jag in, lutar mig tillbaka, reflekterar och njuter av att få vara. Här och nu.

De inre bilderna om något annat får naturligtvis vara kvar inom mig, som en energigivare, men jag är just här och nu, i detta ögonblick. Och nu står tiden still. Livet lever. Livet segrar. Livet glittrar. Jag ser i min omgivning människor som nästan faller omkull av trötthet och som suckande tar sig genom dagarna. Det blir som en varningssignal för mig. Att inte tappa bort NUET, inte tappa bort mig själv, min inre rytm, mitt värde sitter inte i att hinna med allt, att stå på tå och uppfylla allas krav, nej – det är bra ändå, livet och glädjen finns där hela tiden om jag bara tar tag i tiden och stannar upp.

Jag gör det just nu. Och här. I en lite bullrig landsortsbuss på väg till jobbet. Friden och ron kommer till mig. Det är skönt. Jag kommer på mig själv att njuta. Är det möjligt? JA! Och utanför håller det på att ljusna.