Personligt

I en trång värld?

Satt på vårdcentralen och väntade på min tur i kösystemet. Till vänster en man som såg ansatt ut av sjukdom och även alkoholhaltiga drycker. Många tecken visade på detta. Till höger om mig ett fönster ut mot snöbelagd infart till vårdcentralen. Innanför fönstret, alldeles intill mig stod ett stort akvarium med diverse fiskar som simmade runt, runt. De tittade på varandra och ibland såg de ut genom glaset åt mitt håll, kanske tittade de mot mig eller t.o.m. på mig med tomma blickar utan att ens reagera på vad de såg.

Mitt emellan dessa två världar; mannen till vänster och fiskarna åt höger – där satt jag och väntade på min tur att träffa sköterskan. Jag ville inte snegla åt mannens håll, det hade nog känts provocerande, han hade nog med sig själv och sitt – i alla fall av vad jag kunde utläsa i de korta ögonblicken våra vägar korsades – problematiska liv. Ett liv präglat av produkter från glasbanken. 
Därför sneglade jag ideligen åt höger, åt de lugnt simmande fiskarna i akvariet. Det var ett hörnakvarium, dvs. två glasväggar i rät vinkel 90 grader mot varann och en krökt glasvägg som utgjorde fönstret ut mot världen utanför. Dock var de två bakre väggarna av spegelglas för att göra fiskarnas värld mycket större, säkert dubbelt så stor jämfört med vad den egentligen var. En illusion, en på ett enkelt tekniskt sätt förstorad värld, konstgjort för att på något sätt ge fiskarna och fiskhjärnorna en känsla och upplevelse av en större värld än den de egentligen levde och simmade runt i. Undrar om de någonsin inser att de är helt bortgjorda, lurade, blåsta på sanningen? Förmodligen inte. En fiskhjärna kan nog inte inse något sådant, kan inte ta in ett sådant perspektiv, förstå sammanhanget och instängdheten.
På något sätt kände jag – där jag satt i den gröna vinylsoffan mitt emellan dessa två världar – hur min värld belystes och fick nya horisonter och perspektiv och ny innebörd. Hur mitt liv inte är begränsat av vare sig akvarieglas eller alkoholglas, utan jag kan röra mig på större arealer i tillvaron. Och det minsta jag kände detta ögonblick var ett behov att att slå mig för bröstet inför de andra världarna på vårdcentralen, vare sig mannen eller fiskarna – jag vet ingenting om deras förflutna och den resa som fört dem just hit till deras tillvaro och liv. Fiskarna föddes till fiskar, säkert i fångenskap hos en uppfödare, och mannens väg till dags dato känner jag inte till, jag ser bara ett yttre och vissa yttre attribut som vittnar om ett liv som han säkert skulle vilja välja bort om han kunde hitta hjälp eller verktyg för att bryta sig loss.
Märkligt hur tre världar för några minuter i en väntsal möts, existerar sida vid sida för att sedan föras isär igen för att aldrig (?) mötas igen. 
Och nu möts din och min värld, kära läsare, för en liten stund för att om några minuter skiljas ifrån varandra igen. Jag önskar dig en öppen värld som inte är instängd i ett slutet rum, glasväggar (som för fisken eller den som tagit till flaskan för att orka), eller i slutna rum av komplex, skuld eller rädsla. Önskar dig en öppen värld, öppna dörrar och öppna möjligheter. Denna dag och i fortsättningen. Res dig upp, öppna dina ögon, hela berget av omöjligheter du har runt omkring dig är fullt av vagnar och hästar av möjligheter! Du ser dem inte om du inte reser dig i din fulla längd, om du inte lyfter blicken, om du inte vågar! Jag uppmuntrar dig att göra det! 
God Bless you!
(Skrivet idag på centralstationen i Sthlm, några veckor efter besöket på vårdcentralen)