Personligt

Heta ord (15). Tysthet.

Det finns många saker som är lätta, eller enkla, eller som ligger väldigt nära mitt naturliga tillstånd. Jag ser också på mina barn att de har fallenhet för olika saker, vilka ter sig helt naturliga och självklara för dem. Det kan vara att börja läsa, börja räkna, spela fotboll, spela innebandy, köra bil, umgås socialt i olika sammanhang osv. Det är uppgifter, sysselsättningar, utmaningar och situationer och sammanhang som ligger väl och i linje med personligheten. Det är lätt. Det är okomplicerat. Det är enkelt att ta till sig.

Det finns också här i livet sådant som är svårt för mig. Och svårt för dig, kära läsare. Det finns människor, barn och vuxna, som får kämpa hela livet för att erövra olika delar och områden, som för andra som “har det lätt för sig” inte kostar på det minsta. Men alla har vi något eller några områden där det “tar emot”, där vi får kämpa, där vi får anstränga oss, där vi under resans gång upptäcker att här står jag inför något som, om jag vill ta mig igenom det, kostar på. Kostar något. Kostar “blod, svett och tårar”. Kanske – förhoppningsvis – enbart de två senare fenomenen.

Ett tillstånd som är svårt att ta till sig (i alla fall för mig och jag vet några till) är tysthet (eller tystnad). Att inte ta till orden. Att inte öppna munnen. Att inte låta luften fyllas av ord, uttryck, försvar, argument, svar, verbala lösningar, verbal bearbetning, att inte direkt öppna munnen, utan hålla den (bildligt) stängd, att låta det som händer eller sägs vara okommenterat. Det är svårt. Tysthet är svårt. Jag vet inte om du håller med. Och nu talar jag om en tysthet som innebär något positivt, något skapande, något utvecklande. Det finns även tysthet som är något negativt: att förtiga, att inte våga säga det man känner och vill etc.

För mig handlar den positiva  tystheten/tystnaden om några viktiga saker.

  • Det är en fråga om ett personligt val.
  • Det är en fråga om tillit. Tillit till livet. Tillit till mig själv.
  • Det är en fråga om trygghet. Om jag behöver säga något, så kommer det tillfällen för mig att säga det som behövs.
  • Det är en fråga om överlåtelse. Att ta in det som sägs till eller om mig/andra, att ta in det som skett, och överlåta det åt livet, åt Försynen, åt Gud, och känna överlåtelsens kraft.
  • Det är en fråga om en inneboende kraft att våga vara tyst. Det är inte den fega tystnaden jag skriver om, nej, det är den aktiva och kraftfulla tystnaden jag syftar på.
  • I samtalssituationen, påstår många och är mångas erfarenhet, är tystnaden ofta den stund som är mest talande, mest kraftfull, mest skapande och mest läkande. Om vi bara vågar vara tysta. Både den som är i behov av att prata, och den som är lyssnaren i samtalet. Även tystnaden är god, skön, behaglig och läkande. Inte bara orden.

Jag går till mig själv just nu och jag inser den svåra konsten att kunna praktisera tysthet/tystnad, på detta skapande, läkande, lyssnande sätt. Och låta orden och tystnaden vara två lika viktiga delar i samtalet. Jag vill gärna lära mig den. I en omvärld fylld av ljud – i alla sammanhang – tror jag att vi ännu mera, och ännu mer aktivt behöver vårda detta: tysthet.

Att kunna lyssna inåt och inte alltid – verbalt – agera utåt.