människorPersonligt

Heta ord (1). Evighet. Del 1.

Tänkte skriva om några heta ord. Dvs. några ord som slutar på -het.

Jag kan börja med evighet. Något som Är, för det finns ingen början och inget slut. Jag tänker att om man tror på att det finns en evighet eller om man inte tror det, så ser livssynen och synen på tillvaron diametralt olika ut. Om det finns en början, måste det också finns ett slut. Tidslinjen ligger ganska nära i det resonemanget. Så ser mångas livssyn och världsbild ut. Linjen börjar någonstans och den slutar någon annanstans. Så enkelt och definitivt är det. Om det är livslinjen vi syftar på, innebär det att livet börjar någonstans och slutar någon annanstans, och sen är det slut. Och mitt emellan början och slutet av linjen finns det som kallas livet. Så långt är det om inte evigheten finns.

Om man istället tror på evigheten; dvs. att detta finns och att det är en reell verklighet, då kan man i någon mån tänka bort tidslinjen. Den upphävs i flera avseenden om evigheten finns. Evigheten har på ett vis ingen början, och av uppenbara skäl inget slut. Den som förut bara trott på att det finns en tidslinje och ingen evighet, och ändrar syn på tillvaron och börjar tro att evigheten existerar, får en ny känsla och upplevelse inom sig. Det är förmodligen lika starkt som att förut tro att jorden är det enda existerande i tillvaron och plötsligt få upp ögonen över att jorden bara är mycket liten del av ett helt universum, en oändlighet.

Nu kan vi med stor sannolikhet fördjupa oss mycket i detta fenomen: evigheten. Och skriva avhandling efter avhandling om detta. Men om vi gör det lite enklare för oss och ponerar att livet inte har ett slut (och då syftar jag inte på kroppens död, som uppenbarligen sker förr eller senare,, utan en inre verklighet – kalla den själen eller vårt inre), då får det som vi kallar livet, en helt ny dimension. En helt öppen och oändlig verklighet öppnar sig för oss. Om vi antar att verkligheten är mer än dessa år som vi går barfota eller i ett par skor, då svindlar det lite för oss. Samma känsla som när vi, någon gång under skoltiden, fick lära oss om universum, galaxerna, stjärnorna, solsystemen, vintergatan och allt det där andra oändliga, som vi endast kan ana, se en liten del av, läsa oss till, tro på, sätta vår tillit till dem som vi tror vet vad de talar om. Världsbilden blir i ett enda slag: oändlig. Evig. Evigheten drabbar oss i sin egen nakna form. Plötsligt förstår vi att vår egen lilla värld, vår gata, våra lekkamrater, våra klätterträd, vår skog, våra skrubbsår, pappas och mammas styrka och kunskap, är oerhört begränsade. Världen, tillvaron, existensen är så mycket större.

Jag vill bara få dig att reflektera över tillvaron och försöka få dig att tänka utanför boxen, utanför den begränsning som det innebär om inte evigheten finns. Att bara tänka och agera utifrån vår egen begränsade tid och räckvidd, att inte få tänka att det finns en fortsättning efter kroppens död, det känns inte alls särskilt hoppfullt eller ens meningsfullt. Om det finns något mer, om det finns något större, om det finns en oändlig rymd, en ofattbar kraft, en omätlig tillvaro, är det inte synd att missa det? Att inte ta reda på hur det egentligen ligger till? Att smaka och känna hur det är att våga tro detta och ge sig ut på en upptäcktsfärd till det som är av evighet. Det låter onekligen lockande och utmanande på samma gång.

En vis man skrev en gång: ”han har lagt evigheten i människors hjärtan”. Väl värt att fundera på.
För en stressad människa med begränsad tid för allt.