Inställning vid korsvägen

Ett samtal urartade idag. Inget dramatiskt i yttre bemärkelse, men väl i det inre. Jag hörde det och tänkte vidare på orden som sades och tankarna som tänktes och hjärtana som slog.

Han sa att hans kropp känns äldre, tyngre, mer orörlig, mer orkeslös, svagare, han själv mer omotiverad, och känner att han närmar sig de femtio. Det var ödesmättat, det korta samtalet på morgonbussen. Den andre kunde inte bara stillatigande ta emot orden med en instämmande nickning, utan kände helt tvärtom. Att energin tilltagit, att det finns inspirationskällor runt omkring som just upptäckts, att det finns mängder av märkliga och upplyftande möten att uppleva, att kroppen svarar på ett helt annat sätt än tidigare i livet, nu när barnen vuxit upp och intresset kan kanaliseras på andra saker. Att både kontorsjobbet och joggingturerna och mycket annat genomförs med en stor portion energi och livsglädje. Och han nämnde om människor i den direkta och indirekta omgivningen som de båda kände, som högt upp i ålder varit fyllda av livsglädje, energi, mental och själslig vitalitet, och som – för de båda – skulle kunna fungera som inspirationskälla.

Men samtalet tog slut. Världarna möttes inte. Det kändes tydligt i atmosfären. De båda männen sa bara “ha en bra dag” pliktskyldigast till varandra när den ena nått sin slutdestination. Jag kände att innerst inne handlade det om ett vägval.