Snömannen
Skriven av Jo Nesbö
Utgiven på svenska av: Pocketförlaget

Några tänkvärda citat ur Jo Nesbös bok Snömannen. Sidnumret inom parentes.


På radion hade ett naturprogram börjat och en uppjagad röst talade om sälar. ”Varje sommar samlas berhaussälar i Berings sund för att para sig. Eftersom hannarna är fler är konkurrensen om honor så hård att de hannar som har lyckats skaffa sig en hona håller sig till enbart henne under hela parningstiden. Hannen vaktar sin hona ända tills sälungen har kommit till världen och klarar sig själv. Inte av kärlek till honan utan av kärlek till sina egna gener och arvsmassa. Darwinismen säg er att det är det naturliga urvalet i kampen för överlevnad som gör berhaussälen monogam, inte moralen. (14)

”Han är bara lite mörkrädd”, suckade Rakel.
”Det förstod jag ju, men varför gick han i alla fall?”
”För att Harry har sagt att han ska göra det”.

”Göra vad?”
Rakel skakade på huvudet. ”Sådant han är rädd för. Och inte vill vara rädd för. När Harry var här brukade han skicka ner Oleg i källaren hela tiden.” (70)

”Det är kvantfysik.”
”Låter mysko.”
”Atomernas värld är mysko.”
”På vilket sätt?”
”Den bryter våra mest grundläggande fysiska lagar. Som den om att ett ting inte kan befinna sig på två ställen samtidigt. Niels Bohr sa en gång att om du inte blir skrämd av kvantfysiken så har du inte förstått det.”(119)

”Tror du att det är sant att vackra människor är mer upptagna av skönhet än fula?” undrade Harry. ”Är det därför de vackra fixar till sitt utseende?”
”Jag vet inte”, sa Katrine. ”Men det finns väl ett slags logik i det. Människor med hög IQ är så upptagna av IQ att de har skapat sig en egen klubb, eller hur? Man fokuserar väl på det man har . Jag antar att du är ganska stolt över din utredningstalang.”

”Du menar råttfångargenen? Den medfödda förmågan att spärra in människor med metalsjukdomar, alkoholproblem, lång under genomsnittligt intellekt och långt över genomsnittlig jävla uppväxt?”
”Så vi är bara råttfångare?”

”Ja, och det är därför vi blir så glada när det vid något sällsynt tillfäller landar ett sådant fall som det här på bordet. En möjlighet att ta storvilt, skjuta sig ett lejon, en elefant, en jävla dinosaurie.”(130)

Katrine Bratt log ett nästan trött leende och tittade ut i luften medan handen strök över kjolkanten. ”Det vanliga, antar jag. Ingen kan gå ifrån någon man har bra sex med. De kan försöka, men de kommer alltid tillbaka. Vi är enkla på det sättet, eller hur?”
Harry nickade långsamt.

”Fahrs sjukdom?”
”Fahrs. Med h. En sällsynt, ärftlig sjukdom som liknar Alzheimer lite grand. Man förlorar färdigheter, särskilt på kognitiva områden och får stela rörelser. De flesta får sjukdomen efter att de fyllt trettio, men man kan få den redan som barn.”

Harry tryckte på dörrklockan en gång till och tänkte att det var som när han var liten och det var sommarlov och alla var borta och var den enda pojken kvar i Oppsal. Nar han hade stått och ringt på hos Öystein eller någon av de andra och hoppats att någon av dem som genom ett mirakel ändå skulle vara hemma och inte hos mormor i Halden, i stugan i Son eller på campingtur i Danmark. Han hade tryckt och tryckt på ringklockorna tills han visste att det bara fanns ett enda alternativ kvar. Tresko. Tresko höll sig i närheten, som en skugga som väntade på att de skulle ändra åsikt, tillfälligt ta in honom i värmen. Han hade väl valt ut Harry och Öystein eftersom de inte var de mest populära de heller, så han räknade med att det var den klubben det var störst chans att få medlemskap i. Och nu kom den chansen, för han var den ende kvar och Harry visste att Tresko alltid var hemma eftersom hans familj aldrig hade råd att åka någonstans och han inte hade några vänner att leka med.

”De har mätt hjärnaktiviteten hos rutinerade boxare”, sa Harry. ”Visste du att de förlorar medvetandet flera gånger under en match? En sekund här och en där. Men de lyckas på något sätt stå på benen ändå. Som om kroppen vet att det är tillfälligt, övertar kontrollen och håller dem uppe tillräckligt länge för att medvetandet ska komma tillbaka.” Harry slog ut en cigarett. ”Jag tappade också kontrollen där ute i stugan. Skillnaden är att min kropp efter alla dessa år vet att kontrollen kommer tillbaka.”
”Men vad gör du?” sa Katrine och strök en hårtest ur ansiktet. ”För att inte bli knockad direkt?” ”Gör som boxarna, följer med slaget. Inte streta emot. Om något av det som sker i jobbet kommer nära inpå en, måste man bara låta det göra det. Man kan inte stänga ute det i längden i alla fall. Ta det bit för bit, slussa ut det som i en damm, inte låta det samla sig tills muren spricker.”
Han stack den otända cigaretten mellan läpparna.
”Visst, allt detta berättade polispsykologen för dig när du var aspirant. Min poäng kommer nu. Även om du slussar ut det i ditt liv måste du känna efter vad det gör med dig. Känna efter om det förstör.”
”Ok” sa Katrine. ”Och om du känner att det förstör?”
 ”Då söker man annat arbete”. (200)

Harry hade läst att ordet deadline kom från stridsmärkena under det amerikanska inbördeskriget där man i brist på något fysiskt att spärra in krigsfångar bakom, samlade dem och drog ett streck runt dem på marken. Detta streck kallade de deadline och alla som rörde sig utanför det blev skjutna direkt. Och det var exakt det de var, nyhetskrigarna där nere i entréhallen: krigsfångar hållna på plats av en deadline.(201)

Om alkoholistens demoner:
(Han) Lyssnade till stadens förväntansfulla buller och kände att hundarna var tillbaka. De gläfste och skällde, drog i järnkedjorna och skrek: Bara en enda drink Harry, bara en shot så ska vi låta dig vara i fred, lydigt lägga oss ner. Harry hade inte lust att skratta, men skrattade i alla fall. Demoner måste besvärjas och smärtan överröstas. Han tände en cigarett. Röken försvanna upp mot rislampan.” (212)
Det kunde ha undvikits om inte Fenris Bar hade haft spritservering. Om inte Jim Beam hade stått där på hyllan bakom bartendern och skrikit med den hesa whiskeyrösten om anesters och amnesi: ”Harry! Kom hit, låt oss minnas gångna tider. Om otäcka gastar du och jag har jagat bort, om nätter när vi fick sova”.
Å andra sidan: kanske inte. (214)

Dörröppningen ledde in till en trettio kvadratmeter stor boyta med det man välvilligt kunde kalla rum med öppen planlösning och utan välvilja en etta med kokvrå. Stanken var uppseendeväckande. Det var lukten av bakterier som väste på fuktiga fötter och unken luft, därav det folkliga, men precisa uttrycket ”tåfis”. Tresko hade ärvt denna fotsvett efter sin far. Precis som han hade ärvt öknamnet som fadern hade fått eftersom han alltid gick med dessa dubiösa skodon i tron att träet sög åt sig lukten. Det enda positiva man kunde säga om Tresko juniors fotodör var att man inte märkte något av lukten från disken som låg i en hög i diskbaljan, de överfyllda askkopparna eller svettvåta t-shirtarna som hängde på tork över ryggstöden. Harry tänkte att det antagligen var sant att det var fotsvetten som hade drivit motspelarna till vanvett när Tresko kom ända till semifinal i VM i poker i Las Vegas. (244)

Det sista sa hon med ett förakt som fick honom att krympa. Så som han hade krympt ända sedan samtalet med kommissarie Hole. Han var ett klädesplagg som var tvättat i för hög värme, han hade blivit för liten för henne, blivit oanvändbar. Och med samma säkerhet som han visste att han nu, i denna stund, älskade henne mer än någonsin, visste han att han oåterkalleligen hade förlorat henne, att det aldrig skulle bli någon försoning. (273)

”…har du hört talas om Berhaussälen?”
”Vi talar om en kall och rationell mördare till far”, sa Harry. ”Efter att honan har fött deras sälunge och den har tagits igenom den första kritiska tiden försöker hanen döda honan. Eftersom han vet att hon inte kommer att para sig med honom igen. Och han kommer att vilja förhindra att hon får andra ungar som kommer att konkurrera med hans egen avkomma.” (306)

”Korrekt. Dirigenten Harry Rosenthal dirigerade och sjöng i instrument till hela symfonier i sömnen. Och det har funnits minst fem mordfall där mördaren har blivit frikänd eftersom rätten anser att han eller hon är en parasomniac, alltså en person som lider av sömnrubbningar.” (357)

”Ju äldre jag blir, desto mer lutar jag åt den uppfattningen att ondska är ondska, med eller utan psykisk sjukdom. Vi är alla mer eller mindre disponerad för onda handlingar, men vår disposition kan inte frånta oss skulden. Vi är ju i himlens namn alla sjuka och personlighetsstörda. Och det är just våra handlingar som definierar hur sjuka vi är. Likhet inför lagen kallas det, men det är meningslös så länge inga är lika. […] Allt vi har är goda och mindre goda sjukdomstillstånd, mina vänner.” (468)

”Man tror att allt är enkelt när man är ung, men vet inte mycket om de omöjliga valen. Och hade jag bara haft mig själv att tänka på hade också detta varit ett enkelt val. Men det fanns å mycket att ta hänsyn till. Inte bara om jag skulle frossa Fjodor och kränka hans familj, utan också om jag skulle förstöra för honom som hade stuckit till Oslo och hans familj.” (471)

Jo Nesbö om sig själv:
”Jag hade ett väldigt bra självförtroende och tycker faktiskt att mina böcker är väldigt bra. Jag tror att man måste ha ett visst mått av storhetsvansinne som författare. Du skriver en bok och när du skickar in den till ett förlag gör du ju det för att du tycker att den är så bra att förslagsfolk ska lägga sin tid på att läsa. Och du tycker att de ska tycka att berättelsen är så fantastisk att de ska vilja ge ut den och lägga en massa pengar på att trycka boken i tusentals exemplar och att en massa människor ska köpa din bok och lägga tid på att läsa den. Och i det ligger onekligen ett visst mått av storhetsvansinne, anser jag, även om alla författare kanske inte vill erkänna det.” (i slutet av pocketupplagan, sid. 3)

 

Upp 2014-02-20
Hem!