Sandor slash Ida
Skriven av Sara Kadefors

 

Inledning
Det går inte att komma ifrån att hela romanen befinner sig i spänningsfältet mellan sanning och lögn, uppbrott och hemkomst, fördomar och verklighet, förhoppningar och bottenlös sorg, barnaskap och vuxenliv, föräldrars liv eller ickeliv och 15-åringens inre vulkan som när som helst kan få ett utbrott. ”Sandor från igår, är du där? Du som kände dig ensam och inte hade nån att ringa, du som undrade om nån kände samma. Jag känner samma. Så in i helvete!” (sid. 47). Så uttrycker Ida sin livsleda. Som läsare kastas jag tillsammans med huvudpersonerna hit och dit mellan hopp och förtvivlan. Men så handlar boken också om en de mest avgörande perioderna i en människas liv: när man ska gå från att vara barn och hålla någon i hand till att bryta upp och stå på egna ben, med eller utan någon att hålla i hand. Holmberg & Ohlsson skriver: ”Att läsa en berättande text innebär att konstruera en väg genom verket, från dess inledande gåta eller rubbade jämvikt och till slutets eventuella upplösning”. (Epikanalys, 1999: 24)
Den väg jag funnit genom detta verk är kantad och orsakad av yttre och inre spänningar.

Inre och yttre spänningsfält
Spänningsfältet i boken är ett uttryck för den inre brottning som Ida på sitt håll i Stockholm upplever och som dansaren Sandor från Göteborg med ungerskt påbrå, kastas in i. Det finns ett antal andra personer som är intressanta att betrakta, men jag lämnar dem därhän i denna analys och de finns bara som skuggor bakom kulisserna som ibland avtecknas mot huvudpersonerna i detta drama.

Idas spänningsfält består av: mammans depression och självmordsintentioner som hela tiden hindrar Ida från att gå vidare i sitt eget liv, kompisarna Therese´ och Susannes livsstil och sympatier som till slut inte betyder något alls för henne, pojkvännen Lukas som bara vill en sak, festerna och rollspelet, pappan som är frånvarande på flera sätt och bor i USA, att hon spelar hora för att hämnas på granntjejen Vanja och hennes kille Erik och hon undrar ständigt om hon ska bli ”hästtjej”, ska hon vara dotter eller kompis eller terapeut åt sin mamma? Ska hon våga vara sann mot sin osynlige vän Sandor? Får  lögnerna i inledningen av deras relation några konsekvenser för henne och honom?  I detta spänningsfält befinner sig Ida.

Sandors spänningsfält ser lite annorlunda ut. Mänskligt sett kan vi konstatera att hans utgångsläge är betydligt enklare än Idas. Dock: mammans förväntningar på honom är skyhöga– hon har stakat ut hans dansbana (!) för överskådlig framtid, pappan är själsligt frånvarande, den retfulle Babak och hans svans Valle är som återkommande tandvärk, den anorektiska och självdestruktiva danskompisen Christina som han drömmer om, problemet med att datorn ofta är upptagen och därmed möjligheten till chattande och mailande är kringskuren, att bli kallad bög för att han är dansintresserad, testet från kompisarna med Lottas judaskyss, fotbollsträning eller inte, frågan: ”får man vara tystlåten eller måste man snacka lika mycket som alla andra” gör sig ständigt påmind och undran kring pappans tysta accepterande av Sandors avståndstagande till mammans förväntningar. ”Sandor sätter sig mitt emot henne vid köksbordet. ’Jag har en sak jag vill säga.’ Pappa kliver in i köket. Tänk att det var så lätt att rycka upp honom ur stolen. De fokuserar på honom. Han känner nervositeten inombords, men hans nya jag visar inget utåt. ’Jag ska sluta dansa. Eller jag har slutat.’ Tystnad. Mamma är alltför chockad för att få fram något. Sandor vill inte se på henne, orkar inte.” (sid. 200)
I detta spänningsfält befinner sig Sandor.

Resans spänningsfält
Det geografiska avståndet mellan Sandor och Ida är en problematik i sig. Deras resor åt båda håll slår an ett annat tema i barn- och ungdomslitteraturen: Resan. Resan som omgärdas av så många beslut och ställningstaganden, både före, under och efter själva förflyttningen.

Ungdomsromanens spänningsfält
Detta är en typisk ungdomsroman. Enligt Edström (Barnbokens form, 1980) är de karakteristiska kännetecknen på en sådan: pubertetstid, konflikter med föräldrar och kompisar, resan mot vuxenlivet, starka karaktärer avlöser varandra och slutet blir ganska tillfredsställande, både för huvudpersonerna och läsaren. Nästan ett äkta ”hollywood-slut”. Det är nästan för bra för att vara sant. Edström skriver att ”…draget av konstruktion gör sig framförallt påmint i den snabblösning som ungdomsboken inte sällan mynnar ut i. Problemet, som handlingen grundar sig på, är i regel svårlöst och komplicerat.[…]…Men lösningen av problemet är dess akilleshäl” (Barnbokens form, 1980: 67). Jag kan konstatera – även om det är skönt för läsarens nattsömn att romanen slutar med både kyss, kram och europafinal – att slutet är lite väl bra för att vara realistiskt. Men, varför inte? Eftersmaken är i alla fall god.

Huvudtesen hos Edström är att ungdomsromanen oftast är uppbyggd kring problem med häftiga känsloyttringar som uttryck och uppbrott som inramning (Barnbokens form, 1980: 62-67). Detta stämmer väl in som beskrivning av Sandor slash Ida. ”Utvecklingen i den moderna ungdomsboken gestaltar i regel en utveckling, en mognadsprocess, någon form av inre bearbetning hos huvudpersonen” (Edström, Barnbokens form, 1980: 66). Jag är benägen att hålla med om Edströms beskrivning och att den stämmer i boken jag valt, trots att Edström gav ut sin bok 21 år före  boken om Sandor och Ida.

Perspektivets spänningsfält
Berättaren är oftast tredje person och ibland avlöses det med ”jag-avsnitt” i texten i form av direkta citat från Sandors och Idas chattkonversation och mailkontakt. De träffas och umgås på nätet. Några gånger under uppslitande former ”in real life”. Att träffas på nätet är ett sätt att mötas och umgås som blir allt mer vanligt och faktiskt är en stor del av moderna ungdomars liv. Vuxna gör saker på nätet. Unga är på nätet. Ungdomar är digitala infödingar och vi som är födda före 1980 är digitala invandrare (enligt en belgisk internetforskare). Edström menar att denna perspektivförskjutning mellan en berättande tredje person och ”jag-avsnitten” skapar både närhet och avstånd, stillhet och rasande känsloyttringar (Barnbokens form, 1980: 104-106). Och jag anser också att växlingen i perspektiv framkallar ett välbehövlig byte av tempo.
Perspektivbytet utgör ett spänningsfält som är mycket påtagligt.

 

Upp
Tillbaka!
2007-11-01