Modet att ingenting göra

Skriven av Lars Björklund ( Libris förlag)

Om skuld och skam (författarens ord och mina reflektioner)

Ofta förväxlas orden med varann. Människor kommer ibland och vill få uppleva förlåtelse, men under samtalet kommer det fram att problematiken egentligen handlar om skam istället för skuld. En skuld kan förlåtas (något vi gjort), men skam hör ihop med vem jag är, och det kan aldrig förlåtas och behövs inte heller. Vi är de människor vi är. Vi har ett val att göra: vem vill jag vara? En sådan som skadar andra eller en person som betyder något positivt för andra. Lisbeth Salander säger i Millenniumsviten "allt snack om vilka vi är och att vi inte har något val, det är bara snack, vi väljer vilka vi vill vara”.

Känslan av att inte räcka till verkar kunna drabba varje människa, och då uppstår lätt skuldkänslor som skapar skam hos oss. Vi passar inte in, vi hör inte till den omgivning i vilken vi befinner oss i. Då kan en känsla uppstå som säger att ”vi är värdelösa”.

Förlåtelsen har ingen makt över skammen, utan kan t.o.m. förstärka den. För att kunna hjälpa andra, måste vi försonas med oss själva. Jag tror inte att vi kan förändra oss själva, däremot tror jag att vi kan bli mer hela som personer och personligheter. Men då måste vi även försonas med de delar hos oss som vi kanske betraktar som dåliga, mörka eller inte fördelaktiga hos oss. I mötet med andra kommer ändå alltid dessa sidor och delar i våra liv fram, förr eller senare. Och ska vi kunna möta andras skuggor, måste vi ha mött våra egna och kunna förlika oss med dem, bearbeta dem, lära känna dem och komma fram till någon sorts acceptans i tanken att ”vi har alla skuggor, mörklagda vrår i vårt inre, svårigheter att brottas med, skam som dyker upp ibland eller ofta.” Inget som någon annan berättar för mig är främmande för mig, om jag vågar se mitt eget liv med ärliga och öppna ögon. Modet att ingenting göra

Modet att ingenting göra

Detta blir en stor hjälp för mig i att kunna föra en medmänniska från skuld (förstås, med förlåtelsens öppna dörr), men även från skam, eftersom det är något jag själv konfronterats med i mitt eget liv. Och det absolut avgörande för en människas utveckling när man kan skilja på skuld och skam. Skammen håller oss tillbaka, krymper oss, kväver oss, kan till slut tillintetgöra oss.

En viktig sak att ha med sig i mötet med andra är tanken att ”om mitt inre universum är så stort och ibland så outgrundligt, då kan jag räkna med - i varje människa - finns ett minst lika stort universum som är lika outgrundligt som mitt eget" . Du kan inte räkna med att du eller den person som öppnar sig för dig - ska kunna omfatta detta i sin tanke. I alla fall inte på en gång, det är en lång process som kräver stort mod och mycket arbete. Glöm aldrig att det verkligen är en process. Det som du - utifrån dig själv eller genom andra mänskliga möten har insikt om - kan dröja länge innan den du talar med inser samma sak. Hon eller han måste genomgå sin egen process, en process som har många givna eller överraskande passager och tillstånd. Alla är viktiga.

-------------------------------

Ger jag kärlek, och i och med det tar emot en annan människa, har jag fullgjort mitt uppdrag. Utan förväntningar växer kärleken. Men om jag förväntar mig något tillbaka, eller förväntar mig en förbättring, kan kärleken dö om svaret eller förbättringen uteblir. En kärlek som förväntar sig ett svar kan i vissa lägen uppfattas som ett hot. Men kärleken kräver ingen framgång.. Den finns där utan förväntan på resultat och utan förväntan på tack. (63)

Det största hindret för att det ska bli ett möte ligger hos mig själv i min vilja att uträtta något och i min vilja att bli bekräftad för det jag är och det jag gör. Slöheten ger ibland rum för den svalkande likgiltighet so m är nödvändig i varje relation som ska kunna växa. Mitt intresse för en annan människas liv och tankar ska först och främst styras av den människa jag möter. Iver och vilja kan bli något som står i vägen, som hindrar och ställer krav. Det handlar om att väga vänta och att inte ha så bråttom. (66)

Väntan och slöhet är ofta vad som ger rum för det nya och oväntade. Om jag hela tiden känner att jag måste hänga med och inte missa något, hindrar jag det. Jag jagar livet istället för att ta emot det. Jag jagar intensitet istället för att leva.

 

Upp 2013-04-27
Hem!