Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Skriven av Haruki Murakami

 

Observera att detta inte är en recension, utan jag vill ge några guldkorn från denna som bok jag skrev om 22 april:
http://bjornolof.blogspot.se/2012/04/vad-jag-pratar-om-nar-jag-pratar-om.html

Jag citerar friskt ur Haruki Murakamis bok och inom parentes anger jag sidnumret. Citaten är skrivna med kursiv stil. Fri läsning med fria associationer, utan några slutsatser, men väl många tankar bakom och omkring Murakamis ord.

Somerset Maugham skriver någonstans att det döljer sig en filosofi bakom varje sätt att raka sig. Hans poäng är att vilken trivial sysselsättning som helst som utförs dagligen ger upphov till en filosofi. Jag stöder helhjärtat hans teori. Därför är det kanske inte så underligt att jag – som är både författare och löpare – skriver och ger ut en liten samling texter om löpning. […] Jag kan inte tänka igenom saker ordentligt om jag inte första har fäst dem på papper. Så när jag fick för mig att jag skulle analysera vilken roll löpningen har för mig, var jag tvungen att skriva ner det. (6)

Pain is inevitable, suffering is optional. Smärtan är oundviklig, lidandet är frivilligt. (7)

Författaryrket innehåller – åtminstone för mig – varken segrar eller förluster. (17)

Det faktum att människor i varierande grad är olika är själva förutsättningen för att de ska kunna framstå som självständiga varelser. Om man tar mig som exempel, så är det just detta som gör att jag kan fortsätta att skriva romaner. Jag uppfattar ett sceneri på ett annat sätt än andra, känner på ett annat sätt och kan välja andra ord för att uttrycka det. Det här gör att jag kan skriva mina alldeles egna berättelser. Ett icke föraktligt antal människor har vänligheten att läsa dem och därigenom föds en mycket speciell situation. Eftersom jag är jag och inte någon annan är det en viktig tillgång för mig. De själsliga sår som man tillfogas är det självklara pris man får betala till sin omvärld för sin individualitet. (29)

Han skriver om ögonblicket under en basebollmatch då det stod klart för honom att han skulle bli författare: När Hiltons slagträ lyckades träffa den snabba bollen, ekade ett skarpt ljud över hela basebollstadion. Spelaren rundade snabbt första basen och nådde fram till andra basen. Det var i det ögonblicket jag tänkte: ”ja, just det, man kanske skulle försöka sig på att skriva en roman”. Än i denna dag minns jag den molnfria himlen, känslan att ligga på gräset som precis hade återfått sin gröna färg och det kraftfulla ljudet från slagträet. Just då föll något stilla ner från himlen och jag tog emot det”. (39)

För mig var det viktigaste inte att få det publicerat utan att klara av att skriva det. Att ta reda på om något skrivet av min hand någonsin skulle få se dagens ljus. (40)

Jag har den opraktiska läggningen att jag måste gå in helhjärtat i allt jag gör, annars mår jag inte bra. Jag klarar inte av att göra något så smart som att lämna över skötseln av baren till någon annan och själv sätta mig ner och skriva. (43)

Och jag kände i hela kroppen hur underbart – och svårt – det är att fritt kunna sitta ner vid skrivbordet varje dag och koncentrerat skriva en berättelse utan att behöva bekymra sig om tiden. Jag fick också en känsla av att det fanns en slumrande guldåder i mitt inre som jag ännu inte hade nått fram till och därför inte kunnat bryta. (45)

Att sluta röka blev ett symbolartat avsked till mitt tidigare liv.(47)

Vi bestämde oss för att vakna i soluppgången och gå och lägga oss så tidigt som det bara gick. Vi skulle leva ett liv i samklang med naturen, den sortens liv alla människor borde föra. Eftersom vi hade slutat med baren, skulle vi bara träffa sådana människor som vi ville träffa och försöka se till att vi slapp träffa alla andra vi inte hade lust att träffa. (49)

Vi lade om kursen stort – från ett sjuårigt vidöppet liv till ett mer stängt. Jag tror att det var oerhört nyttigt för mig att ha upplevt den sortens öppenhet under en period av mitt liv. När jag ser tillbaka på det hela nu, inser jag att jag drog många viktiga lärdomar då. Den perioden var verkligen som en sammansatt studieperiod och utgjorde nog mitt egentliga universitet. Men den sortens liv kan man inte föra hur länge som helst. En skola börjar man på, lär sig saker i och tar examen ifrån. (50)

Men jag tror att det är nödvändigt att under hela sitt liv – bortsett från en kort period när man är riktigt ung – kunna prioritera. Det handlar om att skapa en sorts prioritering för att kunna fördela sin egen tid och energi. (51)

Man kan inte vara vän med alla. Ska man uttrycka det hela enkelt, så blir det något i den stilen. (52)

Jag började komma i något som påminde om form, fick en andningsrytm och allt lugnare hjärtslag. Jag lade mig vinn om att springa varje dag utan att göra uppehåll: det var viktigare än fart och avstånd. På det viset kom löpningen att bli en del av min vardag likaväl som de tre målen mat, sömn och hushållsbestyr. Löpningen blev en naturlig vana och jag tyckte att det var allt mindre pinsamt att springa. (53)

Springer man länge, förändras musklernas position helt och hållet. Men redan på den tiden kände jag att hur min kropp förändrades och det också något jag gladdes över. Numera är jag glad över att jag vid trettio års ålder fick möjligheten att uppleva det. Tack vare löpningen har fått förmånen att undan för undan upptäcka fenomen som jag annars inte hade känt till. (55)

Det är svårt att bedöma vad som är rättvist om man inte ser saker och ting ur ett längre tidsperspektiv. Troligtvis finns det bland mina läsare en och annan som lider och tänker: ”jag går upp på en gång om jag syndar lite”. Men borde de inte istället, mot bakgrund av det jag berättade alldeles nyss, tänka att de har fått del av en himmelsk nåd och vara positivt inställda till den? Fast det är klart, det är svårt att känna lyckan i att se ett rödljus. (57)

Maratonlöpning är inte en sport som passar vem som helst – på samma vis som författaryrket inte passar alla. Jag blev inte författare för att någon rekommenderade mig att bli det eller bad mig bli det. (Tvärtom, man försökte stoppa mig). Jag kände bara att jag ville bli det och bestämde mig alldeles på egen hand. På samma vis förhåller det sig med löpning: man blir inte löpare för att någon rekommenderar en att bli det. I grund och botten handlar det om att man blir det därför att man är ämnad att bli det. (59)

…jag började springa vid trettiotre års ålder. Jag var fortfarande rätt ung, men det gick inte att kalla mig ”ungdom”. Jag var lika gammal som Jesus var när han dog och Scott Fitzgerald när han började tappa fotfästet i tillvaron. Vid denna punkt i livet står man kanske inför ett vägskäl. (62)

Ingen människa kan fortsätta att vinna för evigt. Det går inte att ständigt köra i omkörningsfilen på livets motorväg. (70)

Det mesta jag kan om romanskrivande har jag lärt mig genom att springa varje morgon. (87)

Till skillnad från begåvning kan man tack och lov både uppnå koncentrationsförmåga och uthållighet genom träning och sedan träna upp dem ytterligare. Om man varje dag sitter vid skrivbordet och tränar på att koncentrera sitt medvetande på en punkt, blir man helt naturligt mer koncentrerad och uthållig. Det här påminner om konsten att bygga upp muskler som jag skrev om tidigare. Det gäller att ständigt tala om för kroppen – och få den att verkligen fatta – att det är nödvändigt för en att varje dag utan uppehåll koncentrera sin medvetenhet och fortsätta att skriva. Och så får man försiktigt gränserna framåt. I största hemlighet får man rucka på minnet lite, lite i taget så att kroppen inte upptäcker något. (98)

I ett av sina brev skrev den store deckarförfattaren Raymond Chandler: ”Även om jag inte har något att skriva, sitter jag alltid ett antal timmar vid skrivbordet varje dag för att ensam koncentrera mig”. Jag förstår precis varför han gjorde det. Genom att göra det byggde Chandler upp de litterära muskler som krävs av en yrkesförfattare och stärkte sin motivation. Det var en daglig träning han inte kunde avvara. […] Men om ni prövar på att skriva på allvar, kommer ni snart att finna att romanskrivande är allt annat än en stilla sysselsättning. Att sitta vid skrivbordet och samla medvetandet till en laserstråle och från en horisont av Intet låta fantasin resa sig. Att föda en berättelse, välja rätt ord, se till att alla flöden i romanen bildar en balanserad helhet. Det krävs mycket mer energi för det än vad folk tror. Och under lång tid dessutom. Visserligen rör man sig inte så mycket i verkligheten, men det är ett arbete som sannerligen suger musten ur en. (99)

…Medan de gräver där de står med spade så att svetten lackar, kan de råka stöta på en hemlig källåder som har runnit i hemlighet långt därnere. Det om något borde väl kallas stor lycka. Men det som har möjliggjort den sortens lycka är att författaren har tränat upp sina muskler så att han förmår att gräva. Jag undrar om inte de författare vars talang blomstrar sent i livet alla mer eller mindre har genomgått denna process. (101)

I själva verket tror jag inte att det finns någon som springer för att förlänga livet. […] För mig är det självklart att tio år med självklara mål och ett aktivt liv är betydligt bättre än tio år där man bara lever håglöst. (103)

Sedan jag började springa dagligen har min puls gått ner märkbart. Kroppen anpassade sig till att den måste kunna springa långa distanser och justerade därför pulstalet. (106)

När halloween är över kommer vintern lika tyst, effektivt och obevekligt som en skicklig skatteindrivare. (112) Sagt om New York.

Det är möjligt att det är viktigt för människor att dagligen se stora vattendrag. Att generalisera och säga: ”för människor” är kanske att gå för långt, men för mig är det alla gånger viktigt. Om jag inte ser vatten på ett tag, känns det som om jag håller på att förlora något väsentligt. Kanske påminner den här känslan lite om den en musikälskare känner som av någon orsak under lång tid har tvingats bort från kontakten med musiken. Kanske spelar det faktum in att jag är född och uppvuxen i närheten av vatten.(113)

Mizunsos löparskor (116)

Han skriver om morgonlöpning och unga kvinnor som springer om honom, de har steg som vittnar om att de är medeldistanslöpare. I jämförelse med dem – och det säger jag verkligen inte för att skryta – är jag van att bli omsprungen. Här i världen finns det massor med saker som jag inte klarar, massor av motståndare jag aldrig kommer att kunna besegra. Men förmodligen har de där flickorna ännu inte känt på den smärta som den här sortens insikt föder. Det är naturligtvis inte säkert att de kommer att få smaka på den i framtiden heller. Jag tänker frånvarande på det medan jag tittar på deras vajande, stolta hästsvansar och smala, utmanande ben. (117)

Ja, den sortens föreställning tycks vara djupt rotad hos den japanska allmänheten. Konstnär = ohälsosam, osund. I filmer och TV-pjäser dyker den här typen av stereotypa – ska man vara snäll, kan man väl kalla det mytiska – författare ständigt upp. Jag instämmer i grund och botten i påståendet att det är ohälsosamt att skriva romaner. När man bestämmer sig för att skriva romaner – det vill säga när man via en text blåser liv i en berättelse – väller något som påminner om gift fram ur vissa karaktärer hur man än bär sig åt. En författare möter detta ondskefulla rakt framifrån och måste på ett effektivt sätt kunna hålla det stången, trots att han är medveten om dess farlighet, och fortsätta skriva sin berättelse. Om han inte kan hantera denna ondska, kan han heller inte klara av ett kreativt arbete. ”Den del av blåsfisken som är närmast giftblåsan är allra godast”, säger man ju. (120)

”Om något är värt att göra, då är det också värt att göra bra”. (122)

För mig är romanskrivandet som att anta en utmaning från ett brant berg. Det är som att klättra uppför ett stup och efter lång, mödosam kamp nå toppen. Det går bara att vinna mot sig själv eller förlora; det finns inget annat. Jag har den sortens inre mentala bild när jag skriver längre romaner. (123)

Om att springa 10 mil på en dag: Det är en handling som ger dig en alldeles särskild insikt och får dig att lägga märke till nya sidor hos dig själv. (130)

(Fortsättningen och beskrivningen av detta ultramaratonlopp är mycket intressant och spännande. Murakami beskriver det som ”hans livs Gibraltar sund”)

Smärtan…kroppsdel efter kroppsdel hörde av sig och klagade högljutt över den. De skrek, klagade, vrålade ut sin nöd och tjöt av varningar. Också för dem var det en ny upplevelse att springa tio mil och alla hade något att säga om det. (136)
Om hans upplevelse efter sjuttiofem kilometers löpning: Efter att på något sätt lycktas ta mig fram springande - allt medan jag gjorde mitt bästa för att uthärda – lämnade jag något bakom mig vid sjuttiofem kilometer. Jag kommer inte på något annat sätt att beskriva det på än att jag ”lämnade något bakom mig”. Det var precis som om jag hade lämnat en stenmur bakom mig. Min kropp tog sig igenom till andra sidan. Jag minns inte det exakta ögonblicket när det hände. När jag upptäckte att det hade hänt, var jag redan på andra sidan. Jaha, nu är jag igenom, tänkte jag bara och accepterade faktum. Jag hade ingen aning om varför eller hur det hela hade gått till. Jag bara accepterade det faktum att jag ”hade tagit mig igenom”. Sedan behövde jag inte tänka på något mer. […] Det räckte att bara automatiskt anpassa sig till det ”flow” som hade uppstått i kroppen. (139)

Han fortsätter skriva om sin starka upplevelse: Det kan låta underligt, men mot slutet av loppet försvann inte bara den kroppsliga smärtan. Även vetskapen om vem jag själv var – och vad jag höll på med – bleknade bort. Det borde ha varit en underlig känsla, men jag förmådde inte ens uppfatta att den var underlig. Löpningen hade kommit att bli närmast metafysisk; först fanns handlingen, sedan jag för att utföra den. Jag springer, därför är jag till. Om man springer ett maratonlopp är man mot slutet bara fylld av tanken att komma i mål så snabbt som möjligt. Man vill bara springa klart, det blir omöjligt att tänka på något annat. Men den här gången tänkte jag inte ett ögonblick på det, slutet tycktes mig inte som mer än en punkt. En punkt som i själva verket inte spelade så stor roll. Det var precis som med livet; existensen är inte viktig för att det finns ett slut. Slutet finns av praktiska skäl – för att betona existensens betydelse – eller kanske mest för att antyda att livet inte obegränsat. […] …under sista delen av loppet…blev löpningen närmast meditativ. […] Det hade gått elva timmar och fyrtiotvå minuter sedan jag hade startat. (141-143)

Den viktigaste erfarenhet som ultramaratonloppet gav mig, vad dock inte kroppslig, utan själslig. Det jag hade upplevt var en sorts själslig utmattning. Helt plötsligt kände jag mig som om jag var inbäddad i något som jag brukar kalla ”runner´s blues”. (144)

Genom att fullfölja ett tiomilalopp hade jag – om man nu ska uttrycka sig lite överdrivet – stegat in på ett nytt plan i tillvaron. Det vilade något nästan filosofiskt eller religiöst över det mentala tomrum som uppstod efter sjuttiofem kilometers löpning, då tröttheten bara försvann någonstans. (145)

Det är inte så att jag skriver ner det jag har tänkt ut, utan jag tänker medan jag konstruerar meningar. Genom att skriva, strukturerar jag mitt tänkande. Genom att skriva om, fördjupar jag mitt tänkande. (148)

På själva cykeln står det: ”18 til I die”. Det är naturligtvis en skämtsam syftning på Bryan Adams hit. För att kunna vara arton när man dör, måste man dö som artonåring. (170)

Hur gammal kan jag ha varit? Sexton kanske. En dag när mina föräldrar inte var hemma, passade jag på. Jag klädde av mig naken och granskade min kropp framför spegeln. Och sedan listade jag vad jag uppfattade som alla mina tillkortakommanden. Till exempel – och nu tar jag bara ett exempel – ögonbrynen var något för mörka, naglarnas former var fula – ja, sådana saker. Jag minns att jag till slut hade hela tjugosju punkter på listan. När jag hade kommit upp i det antalet skönhetsfläckar, tröttnade jag helt förståeligt på listandet och slutade att granska mig själv. Och sedan tänkte jag: ”Jag hittar så mycket som är fel bara på det som är synligt. Om det går att hitta så mycket där, finns det väl ingen måtta på vad jag skulle hitta om jag gav mig in på annat. Ja, som personlighet, hjärnkapacitet, motorisk förmåga och sådant” (187)

Även om det finns lärare som klarar av att lära ut en bestämd sak, i en bestämd ordning genom att använda bestämda termer, så är det ont om lärare som förmår att se människan framför sig. Lärare som kan anpassa sin undervisning efter elevens förmåga och inriktning och använder sina egna ord för att lära ut. Det finns nästan inga sådana lärare. (195)

Hur gammal man än blir, finns det tydligen alltid saker att upptäcka om sig själv. Hur länge man står naken inför en spegel, kommer ens inre aldrig att synas. (199)

Om maraton och triathlon: Man gör det för att man vill ta sig igenom plågan, därför att den processen får en att känna att man lever. Litegrann i alla fall. (208)

Det viktiga för de flesta av oss löpare är inte nödvändigtvis att lyckas eller att göra intryck, utan att uppnå något värdefullt som inte syns för blotta ögat – men som känns inombords. De ting som verkligen betyder något i livet får man sällan tag igenom att utföra effektiva, rationella handlingar. En handling kan tyckas vara utan egentligt värde, men det behöver inte innebära att den är idiotisk. (209)

En individs tid och placering, utseende, omvärldens uppskattning är bara sekundära faktorer. För en löpare som jag är det viktigast att själv få springa in i mål efter mål. Att kunna acceptera inför sig själv att man har givit allt man skulle. Att man stått ut med det man måste stå ut med. (210)

Haruki Murakama
1949-20xx
Han gick åtminstone aldrig

Just nu är det vad jag skulle vilja att det stod. (211) (på gravstenen)

 


Upp
Tillbaka!
2012-05-13