Gustavs grabb
Skriven av Leif GW Persson

Några glimtar från Leif GW Persson självbiografiska Gustavs grabb (siffrorna är sidangivelserna från pocketupplagan). Hans hela förnamn är: Leif Gustav Wille, därav GW. Allt som är kursiverat är direktcitat ur boken.

De böcker som jag hela tiden återvänder till har också stärkt själva kärnan av mitt inre, fått mig att förstå att jag inte är ensam alldeles oavsett hur ensamt det nu har känts i mitt huvud. Hur skulle jag kunna vara det med tanke på de som skrivit dem och alla miljoner läsare som de funnit? Helt oavsett från att de även har gett mig lust att läsa ännu mer, till och med att skriva egna böcker. (58)

Många av de bästa böckerna som jag läst i mitt liv har handlat om brott och jag behöver inte söka nödhamn hos Dickens, Balzac, Dostojevskij, eller vår egen Selma Lagerlöf, för att hävda den ståndpunkten. Det finns så många andra författare som beskriver ondskan på ett sätt som ytterst få kriminologer har klarat av eller ens varit i närheten av. De stora amerikanerna, som Hammett, Chandler, Ellroy och Ellis, engelsmän som Doyle, Greene och le Carré, eller varför inte deras medsystrar, Sayers och Christie. Där finns också Georges Simenon och Patricia Highsmith, för att bara nämna ett fåtal av de romanförfattare som har lärt mig mer om förståelsen av både brott och brottslingar än vad ett helt berg av kriminologisk facklitteratur lyckats skänka mig under alla dessa år. (70-71)

På undervisningen i tyska snavar jag över ett citat av Friedrich Nietzsche, ’Was dich nicht umbringt, macht dich nur stärker’. ’Det som inte tar död på dig, gör dig bara starkare’. Trots att han ska vara en världsberömd filosof så förstår jag inte vad han menar. Det som drabbade min pappa och mig har bara gjort oss båda svagare. Pappa höll ju faktiskt på att dö på fläcken. Mamma har dessutom berättat för mig att när hon pratat med läkaren på sjukhuset så har han sagt att det var ett rent mirakel att pappa överlevde.
- Gustav är stark som en häst, säger mamma och nickar sorgset mot mig. Det är väl för väl att det är någon i familjen som är skapt på det viset. (104)

’Dessa gamla elever i Norra Real offrade sina liv i polarforskningens tjänst’. Under den inledande raden står fyra namn, givetvis även de i guldskrift. ’S.A. Andrée, Alfred Björling, Nils Strindberg, Finn Malmgren’. Sin samtids stora hjältar, sin tids Ikarosgestalter, upptäckare, utforskare, idealister, som var villiga att offra allt, livet självt om så krävdes, i logik med de liv de valt och ända fram till livets slut. (107)

Med mina akademiskt skolade lärare förhöll det sig på annat vis när det kom till deras insatser som fostrare och förebilder. En ganska vanlig typ var min första lärare i engelska, som enklast kan beskrivas som en excentrisk och välformulerad sprätt och anglofilt snitt. För att komplicera det hela var han också bra på att förmedla kunskaper, men det som gör att jag minns honom är hans förmåga att förvandla vanliga snorkråkor till något slags pedagogiskt riktade projektiler av närmast gummiliknande konsistens.
Vi hukar i våra bänkar medan vi böjer engelska verb, bekvämt tillbakalutad i sin karmstol sitter vår käre Magister och fiskar upp snorkråkor ur sin stora näsa. Granskar dem noga, nickar belåtet för sig själv när han dragit fram någon riktig feting. Sedan rullar hen dem mellan höger tumme och pekfinger, förvadklar dem till små, runda kulor av snor som han sedan knäpper iväg ut i klassrummet. Företrädesvis i den riktning där det engelska uttalet har väckt hans misshag eller verbböjningen hakat upp sig. (112)

- Ja, det är jag, svarar Askenstam. Vi har bytt namn. Min pappa har bytt namn, så nu heter vi inte Andersson längre.
- På det lilla viset. Så då är det Andersson i alla fall, då, konstaterar vår klassföreståndare.
Därefter tar han upp sin reservoarpenna ur innerfickan, stryker över ’Askenstam’, skriver dit ’Andersson’ istället. Så kommer det också att stå hela skolåret ut och när vi skall börja i tredje klass har Askenstam slutat. Om han slutade studera eller bara bytte skola vet jag inte. I det ögonblick som vår lärare stryker över hans namn förlorar han också sin heder. Inte bara hos mig som är klassens enda riktiga arbetarbarn, utan hos oss alla. […] Som förebild var han en mänsklig katastrof och illa nog att det är honom som jag minns bäst.(174)

Jag är Gustavs grabb och med facit i hand, och femtio år senare, är det nog den finaste titel jag haft i hela mitt liv. Jag behöver inte ens förklara varför. (152)

Jag bor på fel sida om Odengatan. (161)

Bäst minns jag tystnaden. Frågorna som jag aldrig fick och aldrig kunde ställa eftersom mina föräldrar varken hade frågor eller svar att ge mig. […] Vad jag kan göra är att fly. Fly från tystnaden med hjälp av mina dagdrömmar, mina böcker, mina kompisar, tjejer, förälskelser, med de pengar som ändå kan tjäna. Det som jag inte kan fly från, får jag försöka undvika att tänka på, förneka eller i värsta fall ljuga mig bort ifrån.
Jag undviker att tala om min familj, att ta hem mina kamrater, att tala om min pappas jobb. Detta är det jag minns bäst det som jag skäms mest för, det som jag fortfarande skäms för. Jag förnekar inte bara mig själv, Det värsta är att förnekar honom också trots att han är villig att göra allt för mig och faktiskt gör det, hela tiden. (167)

Mina mest privata funderingar är noga genomlästa. Jag har redan bestämt mig för att bränna hela rasket.
Jag har inga invändningar. Inga frågor. Om drygt en månad skall jag börja jobba igen. Då kan jag tjäna nya pengar behöver inte ens hyra ett rum på staden eftersom jag vet att både hon och min lillasyster kommer att åka ner till landet så fort skollovet börjar. Min egen mamma har lurat mig och svikit mig på ett sätt som jag aldrig tidigare råkat ut för under hela mitt liv, aldrig ens varit i närheten av.
Jag ska döda dig, din jävla kärring, tänker jag. (172)

Pengarna, spriten och cigaretterna kommer jag aldrig att få tillbaka. Att förlåta, stryka över och gå vidare har jag heller ingen tanke på. Att jag håller god min beror enbart på att jag avser att använda mitt skrin ännu en gång för att låta henne smaka på samma svek som hon utsatt mig för.
’Svek föder svek. Glöm aldrig det. Svek föder alltid svek, enbart svek, aldrig något annat än svek. Glöm aldrig det och gör du det ändå så är du förlorad.’ Jag skriver ner det på en lapp som jag lägger ner i skrinet för mina hemligheter. (173)
(om att mamman hade en extranyckel till Leifs hemliga skrin där han förvarade små hemligheter och pengar han tjänat, mamman svek honom genom att vara där och kolla och Leif uppdagar detta och skriver meddelandet, striden är ett faktum och hatet från Leif blixtrande mot sin mamma, och detta fördjupas sedan under resten av livet p.g.a upprepade svek på olika områden)
’Misstro föder ännu mer misstro. Glöm aldrig det. Misstro föder alltid misstro, enbart misstro, aldrig något annat än misstro. Glöm aldrig det och gör du det ändå så kommer du att bli lurad’, skriver jag på lappen som jag lägger i skrinet för mina hemligheter. (177-178)

Eftersom Leif vet att mamman läser i hans dagbok som ligger i hans hemliga skrin, börjar han skriva saker som ska få henne att må riktigt dåligt, som en hämnd för hennes svek mot honom. Hon är också hypokondriker som genom att påstå att hon är sjuk (nästan varje dag) försöker hon kontrollera sin omgivning. När Leif uppdagar även detta svek, dubbleras hans önskan om att göra henne illa mentalt, som en hämnd för hennes svek mot honom och alla övriga i familjen. Hon har även undanhållit mängder av pengar och bankböcker hon fått av sin rike far, pengarna och bankböckerna har hon gömt undan, men Leif hittar dem hemma och i sommarstugan, det rör sig om – i dagens penningvärde – miljontals kronor. Därför börjar han skriva små dagboksanteckningar om samtal han haft med pappan till en kamrat, pappan är hjärnskrynklare, dvs. psykiatriker. De bodde på rätt sida om Odengatan. Striden fortsätter med nya, mer sublima medel.
Skrev i sin dagbok (som han visste att mamman läste):
Var hemma hos Simon och fikade efter bion på filmklubben. Måste vara minst tredje gången som jag ser Tredje mannen. Bra! Ruskigt bra! Simons pappa som frågade hur mamma mådde. Jag berättade att de verkade som mamma mått bättre på sista tiden. Han bad om ursäkt för att han inte hade rekommenderat någon läkare till mig som kan hjälpa mamma. Han hade tydligen haft mycket att göra. Helt enkelt glömt bort det. Lovade att bättra sig. Simons pappa är en trevlig karl. Verkar helt normal trots att han tydligen är hjärnskrynklare och inte någon vanlig läkare. (184)

Sedan frågade han mig om mamma försökt skada mig eller min syster. Om hon brukade ge oss av sina mediciner eller sådana saker. Det blev jävligt kuslig stämning plötsligt. Jag sa som det var. Att frånsett från en och annan huvudvärkstablett så hade mamma inte gett oss några tabletter. Vad fan var han ute efter?
Misstänksamheten i mammas ögon hade ersatts av vaksamhet, rädsla till och med. Hennes ögon är mycket vaksamma med en tydlig oro på botten. Numera håller hon sina sjukdomar för sig själv, i vart fall pratar hon inte med mig om dem längre. Hon tycks också ha blivit betydligt friskare. […] Att jag sårat henne djupt kan jag se i hennes ögon. Det lämnar mig kall. Jag har bara gett henne vad hon så innerligt väl förtjänat.(185-186)

När min pappa dör ringer jag upp henne dagen efter begravningen och förklarar för henne att hon numera är ett avslutat kapitel vad mig beträffar, att jag till och med släppt tanken på att stämma henne för leveransvägran, med tanke på hennes under hela mitt liv utlovade, men aldrig infriade löfte om sin snara hädanfärd, att jag inte avser att prata med henne mer, än mindre träffa henne, så länge hon lever. Det är ett löfte som jag håller trots att hon kommer att leva i åtta år efter det att min pappa har dött.
Sista gången vi ses ligger hon i sin kista. Min lillasyster är helt översiggiven och gråter sig genom hela begravningen. Själv är jag klar som kristall i skallen, fullkomligt oberörd, känner över huvud taget ingenting, det är som om jag stod utanför mig själv. Bara skalet som omger mig, som sitter där på bänken inne i kyrkan, och hur jag och min egen mamma hamnat i detta avsked skalla jag återkomma till. Det är så obegripligt sorgesamt att just nu orkar jag inte ens tänka på det. (186)

Pappa som alltid ställer brännvinsbuteljen på golvet när han hällt upp en sup. Varför är det alltid till det minnet som jag flyr? Det är helt obegripligt. (187)

Mina udda intressen, vem skulle ens komma på tanken att bli Mästerdetektiv för att komma sig upp? Mitt lustfyllda beroende till det jag vill läsa och lära mig. Mitt impressionistiska förhållningssätt till hur jag skall gå till väga.
Mitt intresse för kemi utgör ett bra exempel. Det handlar om att kunna tillverka sprängämnen och blanda ihop olika gifter, plus sådant som naturligt följer av detta om man vill kunna skruva ihop en fungerande djävulsmaskin, eller blanda till motsvarande brygd, men i stort sett inget utöver det. Ett intresse som har föga gemensamt med det som jag förväntas lära mig på kemiundervisningen i skolan. (195)

Nu blir det inte på det viset. Redan ett år efter det att våra vägar har skilts åt, när jag går i sista ring, inser jag plötsligt att Rune (lärare) har lärt mig att skriva en både begriplig och fungerande svenska och att det enda skälet till att han jävlades med mig var att han verkligen brydde sig om min andliga utveckling och var villig att ta åtskilligt med besvär för den sakens skull. Det är en skakande upptäckt, jag överdriver inte. Grunder för självrannsakan och avbön blir sällan tydlig på det viset och det kommer att dröja närmare fyrtio år innan jag får chansen att ställa saken till rätta. (197)

Det vore således helt missvisande att likna Magister Sillkvist (kvinnlig lärare) vid en vanlig begravningsentreprenör som bara vårdar sig om sina egna lik. Sillkvist har ett annat och betydligt viktigare uppdrag i livet, nämligen att förvandla varje fungerande litterär text till aska. Att bränna ner varje känsla, tanke, mening och ord, till stoff som bara rinner mellan fingrarna på dig hur hårt du än knyter din hand. Allt jag läser och gillar har jag missförstått, enligt Sillkvist. Jag har helt missat den djupare symboliska innebörden i det jag har läst och med den symboliken är det dessutom så praktiskt ordnat att den enda sanningen är den som ryms i hennes eget huvud. Eftersom jag tyvärr envisas med att käfta emot så sänker hon givetvis omgående mina betyg. (199-200)

Jag gör ett försök till. Berätta för mig, Magistern, varför jag fortfarande envisas med att tycka att denna dikt mer handlar om sådana som jag än om sådana som Ikaros. Berätta varför sådana som jag envisas med att flyga mot Solen trots att vi egentligen inte har där att göra. Berätta för mig. (201)

Vi talar ofta om Den Gode Fadern i termer av frekvens och kvalitet och om bara frekvensen i umgänget är hög så kommer kvaliteten också att bli det. Hur ofta umgås han med sin familj och vad gör han när han gör det?(217)

- Det är en sak jag funderar över, säger jag. Hur var jag som pappa när du växte upp?
Min äldsta dotter ser mig rakt i ögonen och ler svagt.
- Du är världens bästa pappa, svarar hon. Du var det då och du är det nu.
- Men jag var ju aldrig hemma, invänder jag.
- Du är världens bästa pappa, upprepar hon. Fråga mig inte varför. För mig är du världens bästa pappa. Okej? (219)

Läs om hela Geijeraffären från år 1969 och framåt. Justitieministern som hade ihop det med prostituerade som sedan fick lämna sitt ämbete. I hela denna soppa finns Leif GW i bakgrunden som någon sorts ”läcka”. Hans livs värsta kris genomlevs under denna period och han är nära att ta sitt liv. Denna affär utgör grunden för Leifs bok Grisfesten, som blev en bästsäljare.
(237-)

Jag åker ner till min jaktstuga i Sörmland för att ta livet av mig. Det är kallt, lika kallt inne i huset som ute på backen. Jag sitter där i mitt utkylda kök och det är alldeles blankt i huvudet på mig trots att jag måste ha suttit där i mer än en timme.
Jag borde väl skriva något, tänker jag. Ifall folk undrar hur det kunde sluta på det här viset. Problemet är att jag inte kommer på något bra och eftersom ändå ingen tror på mig kan det vara detsamma, och bäst att få det överstökat.
Jag stoppar enpatron i kammaren, fyller hela magasinet. Vad jag nu skall med dem till? Jag skjuter in en patron i loppet,, hör klicket när jag fäller ner slutstycket. Sätter mig på golvet med uppdragna knän, bössan mellan benen, sticker pipan i munnen, håller den med vänster hand, hör knäppet när jag skjuter fram säkringen. Blundar. Djupandas.
Plötsligt böjar jag skaka i hela kroppen. Pipan som vispar och far runt inne i munnen på mig, kornet som skär mot tungan, Jag rycker ut den, skyfflar den bara åt sidan. Sedan sitter jag där, framåtlutad, med huvudet mot knäna, armarna hårt runt benen. Bara sitter där. Du klarar inte av någonting längre, tänker jag. Inte ens att skjuta skallen av dig själv.
Jag måsta ha suttit där i flera timmar för när jag kommer hem är det mitt i natten och alla sover. Bössan har jag lämnat kvar på köksgolvet för att inte falla för frestelsen när jag åker hem. Sedan måste jag ha somnat, för när jag vaknar är det redan förmiddag, dagen därpå. (258)

Redan samma kväll så ringer det på min telefon. Men det är inte Guillou som ringer för att berätta att han blivit klar med sin artikel tidigare än vad han trodde. Det är istället ett av de konstigaste samtal som jag har fått under mitt liv och än i dag är jag långt ifrån klar över varför jag fick det. (259)

Inte så konstigt kanske. Ju sämre man mår, desto mer hopp om andra människor behöver man ha för att överleva. (263)

Dagens Nyheter hade sluppit att fastna med pitten i svängdörren och skägget i brevlådan samtidigt som man står där med rumpan bar och brallorna nerhasade till fotknölarna. ’Man hade för Brattom’, helt enkelt, som en av deras konkurrenter sammanfattade saken. […] Om inte om hade varit. […] …Peter Bratt… […] om jag inte hade låtit min käft springa fortare än mitt förstånd. Om inte… (275)

Två år senare är Bodström borta ur politiken. Jag är professor, har blivit det på egna meriter som inte ens Lennart Bodström kan göra något åt. Lever gör han fortfarande. Jag hoppas att han har ett så gott liv som han har förtjänat. (292)
Professor Wille Vingmutter har blivit stor nu (Leif Gustav Wille kallades så av andra barn som ville vara elaka mot honom). Han har till och med kommit längre än Nietzsche. Han har lärt sig att leva enligt det råd som Winston Churchill ger till sina landsmän under inledningen av det stora kriget då allt handlar om att överleva från en dag till nästa. Vi är i krig nu, förklarar Churchill. Vi är goda människor, våra motståndare däremot är onda människor som hotar att förgöra oss. Om vi skall kunna besegra dem måste vi förhärda oss, till och med plocka fram det sämsta inom oss. Det rådet har Wille Vingmutter tagit till sig och inte ens hans öron sticker ut längre, inte det lilla minsta. (302)

Jag har fortsatt med att skriva romaner. Grisfesten blev ingen ingångsföreteelse annat än i den meningen att mitt enda motiv för att skriva den var att jag ville jävlas med dem som jävlats med mig. (302)

Ett ytterligare skäl till detta handlar säkert om den ångest som jag fortfarande bär med mig. Tidigare har jag försökt hantera den genom att köra runt den i min själsliga torktumlare men nu är jag fri att lätta på mitt inre tryck på det enklaste vis som finns, nämligen genom att jag låter kapsylen flyga av mig. Jag är och fri att värna om det som jag älskar, enligt samma principer som de som styr en siciliansk maffiaboss, familjefader och vanlig otrogen äkta man genom livet. (312)

Inskriptionen finns redan färdig i mitt huvud. ’Till minnet av KorvLarsson/ som led en förtida död/ i jakten på något bättre än/ en vanlig kokt med bröd.’  (352)

Dödstäda är ett lantligt uttryck. Att man i god tid ser till att städa undan allt sådant som kan störa alla nära och käras goda minne av den som snart skall avsluta sin tid på jorden. Alla dessa dagböcker, kalendrar, brev och anteckningar som kan vittna om allt från små privata pinsamheter till mer betydande oegentligheter som även kan ha harmat andra. […] Givetvis också att man tar tillfället att ge sin syn på saken, medan man ännu har chansen, för att till sist kunna andas ut i förtröstan på den fördragsamhet från omgivningen som endast kommer de döda till del. (357)

Min morfar snickaren Anders Gustav Löfgren, född 1875, som det året tjänade 710 kronor och samma år betalade han 37 kronor och 74 öre i skatt.
Knappt ett sekel senare, åttiotre år senare om jag nu skall vara noga, sitter jag på mitt arbetsrum och skriver denna bok. Under det här året kommer jag också att tjäna mer perngar än vad min Morfar tjänade under sin tjugo bästa år. Mer än vad han någonsin kunde föreställa sig trots sin näsa för affärer och sin aktningsvärda flit. Jag kan riktigt se hur belåten min Morfar är över hur väl alla blanka tvåkronor, som han gav mig när jag var barn, har förräntat sig.  […] Under det här året kommer jag att tjäna mer pengar än vad min far gjorde under ett helt arbetsliv på närmare sextio år. Ojämförligt mycket mer än min pappa Gustav trots att det var hans idé från första början. (360)

Min pappa var stolt över mig och inte minst över mina yttre framgångar. Det vet jag med säkerhet eftersom det är många som har berättat dt för mig. Att ’det är min grabb på TV’, att ’det är min grabb som skrivit den där boken’. (361)

Kvällen då min pappa dog. […] Det svarta hålet i mitt bröst finns kvar. Förhoppningsvis kommer det att dö med mig så att mina barn slipper ifrån det och försvinna för gott den dagen då pappa Gustav och jag träffas igen. (363)

- Låter som en enkel och hygglig karl, säger sällskapets svenske baron. Vem kunde tro att professorn är släkt med en sådan?
I samma ögonblick som han har sagt det öppnar sig det svarta hålet i mitt bröst. Jag reser mig, griper honom runt skjortbröstet med händer som plötsligt är lika stora som min pappas och erbjuder honom att följa med ut på gårdsplanen så att jag kan bryta vartenda ben i hans kropp.

Klassresa? Du lämnar något som du inte längre vill eller kanske inte ens vågar kännas vid. Lämnar några som du inte längre känner och som kanske inte ens vill känna dig. För att istället hamna på ett ställe där hjärtat i ditt bröst plötsligt kanersättas av ett svart hål där du när som helst kan falla handlöst och huvudstupa rakt ner. (364-365)

Min mamma var aldrig sjuk. Det var något hon i bästa fall inbillade sig, men oftast hittade på, trots att det ibland säkert kunde få henne att må lika dåligt som hon påstod att hon gjorde. Hennes sjukdom var ett sätt för henne att kontrollera sin omgivning. Att få sin vilja igenom utan att hon ens behövde säga vad hon ville. Oavsett vilket så skadade det mig redan när jag var ett litet barn eftersom jag inte förstod hur det egentligen låg till. Det tog ifrån mig min trygghet och hade jag inte haft min pappa att ty mig till så hade det kunna sluta betydligt värre för mig än vad det gjorde. Psykisk misshandel biter ofta bättre än både knytnävar och livremmar och allra bäst biter den på den som är tillräckligt liten för att inte förstå.

Varför gjorde hon det? Jag tror att det berodde på att hon var missnöjd med sitt liv. Hennes liv blev inte som hon hade tänkt och hoppats. Hon var en begåvad kvinna, född och uppvuxen i fel klass och i en tid som utnyttjade sådana kvinnors begåvning utan att ge något igen. Hon kände si sviken av livet och när det istället blir hennes son skulle ’kostas på’ blir det lätt nog för henne att rikta sin frustration och ilska mot honom. Särskilt som han så fort han får chansen, bryter mot det fjärde budet och att hedra just henne. Det är så jag tror att hon uppfattade saken. Att det var jag som svek henne. Sambandet mellan att hedra sin moder och hennes plikter som mor och omsorg om mig, som hennes barn, tror jag inte att hon ögnade några särskilda tankar.

Allt detta kan jag förstå och åtminstona försöka att förlåta henne. Även de lögner som hon tar till så fort hon märker att jag skådat genom hennes sjukdom. Så långt kan jag skjuta det hela åt sidan trots att jag blir fullkomligt kallsvettig vid blotta tanken på att jag skulle förråda något av mina egna barn på det viset som hon svek mig den där gången då hon gav mig det skrin kär jag kunder förvara mina hemligheter.

Jag kan till och med förstå varför hon vägrar att låta mig begrava min far. Förklara det med ett anfall av svartsjuka, av rent vansinne, om man så vill. Att om inte hon nu duger åt mig, så skall hon i vart fall ta ifrån mig min pappa, så långt det nu låter sig göras, nu när han är död.

Det kan jag förstå men jag klarar faktiskt inte av att förlåta henne och var hon nnu är begravd – eller om hon själv valde att blir strödd för vinden – vet jag faktiskt inte. Min syster vet, men jag har aldrig frågat henne.
Min mamma som jag inte kan förlåta och som jag av det skälet fortfarande ofta tänker på trots att det väl knappast kan finnas något sämre skäl till att tänka på den människa som rent bokstavligt födde mig till världen.[…] Som nu, när han plötsligt står i dörren till mitt arbetsrum. Hans stora hand som stryker över dörrlisten. Hur han tar ett halvsteg tillbaka, lägger huvudet på sned, kisar. Sitter den inte lite snett? Kanske lika bra att han hämtar väskan med sina verktyg och ser till att det blir ordnat nu, nu när han ändå råkar ha vägarna förbi.  [… ] Verkligheten störtad… utan verklighet född… en Uppkomlings Arvedel.
(370-372)

Den Leif GW Persson som lever i det svarta hålet i mitt eget bröst sedan den dagen jag reste bort för att aldrig återvända hem igen. (379)

 

Upp 2012-09-15
Hem!