Idilia Dubbs dagbok
Skriven av Genevieve Hill (Tidens förlag)


Idilia Dubbs dagbok är en ungdomsberättelse med en osannolik räcka av händelser, personmöten, sammanträffanden och ett slut som är lika osannlikt som själva berättelsen. Om den är sann, så överträffar verkligheten dikten.

Epikgreppen som boken knyter an till är dels temat Resan , Rymningen och Sökandet .

Hela dagboken är en redogörelse för den resa på flodbåten Stolzenfels genom Tyskland som Idilia gör tillsammans med sin familj. Familjen reser med flodbåten och stannar till vid olika platser för att göra kulturupplevelser av skiftande slag. Idilia kommer bort från sin familj och reser sen tillsammans med Christian Bach som hon mött på båten och genom osannolika omständigheter gång på gång stöter samman med. Det är också denne Christian som Idilia blir förälskad i och samme man hittar henne också död i det ödsligt belägna tornet vid slottet Lahneck. Resan hon gör är i högsta grad geografisk, men också en resa på insidan. En resa från omognad, olika låsningar och inskränkningar i känslolivet till en större frihet i tanke och handling.

Rymningstemat tangerar resetemat och är väldigt tydligt. Idilia rymmer från sin fästman, sin dominanta mamma, sin veke pappa. Hon flyr från den tryckta stämningen vid middagsborden. Hon vill bort från alltihop och flyr till någons sorts frihet som inte alls blir vad hon tänkt sig. Friheten från de moraliska spärrar hennes förflutna satt upp lockar henne, och rymningen, eller flykten, ger henne möjligen några stunder av sann, skuldfri lycka.

När Idilia förlorar kontakten sin familj är resten av berättelsen en redogörelse för hur hon och Christian söker efter hennes anhöriga och de lyckas missa familjens flodbåt med några minuter vid flera tillfällen, nästan intill förutsägbarhet. Det känns som försök för att förlänga berättelsen med ännu fler osannolika händelser och personmöten, arrestering och flykt från hotellnotan. Idilia söker boken igenom efter Kärleken, den självvalda, inte den av mamman dikterade.

Boken är skriven i jag-form, men det känns ändå som att Idilia själv står och betraktar allt som sker ”utifrån” som om det vore ett skådespel. Hon ger rika person- och miljöbeskrivningar, så att man kan se och känna det hela framför sig både i färger, ljud, former och känslor. Ett exempel: ”Staden Emmerich var mycket vacker; ovanliga korsvirkeshus som visade upp torn och ornamenterade gavlar, bjälkarna var blåmålade mot de vitkalkade väggarna […] Flodbädden var full av liv: sjungande kvinnor som tvättade kläder och barn som lekte runt dem. Svin- och gåsherdar, beväpnade med sälgkvistar, hade ett hårt slit med att se till att flockarna inte blandade ihop sig med varandra. Underliga dofter fördes över till vår båt med vinden och när de nådde Marys näsa rynkade hon ihop hela ansiktet i avsky och höll handen hårt för näsan.” (sid. 78)

Allt som sker, sker i ett romantikens skimmer och skådas i analysens ljus. Varje ord, varje blick analyseras och Idilia verkar vara facit för allting. Allt skådas genom navelstirrandets lupp.En osannolik berättelse som avslutas oerhört tragiskt i ett, förutom av en och annan kråka, bortglömt torn. Ett genialiskt berättarknep att låta huvudpersonen skriva allt, ända till det bittra slutet. Tyvärr tvivlar jag på äktheten i berättelsen.

 

Upp
Tillbaka!
2007-11-03