Gittan och gråvargarna
Skriven av Pija Lindenbaum


Perspektiv: bokens personskildring

Gittan och Gråvargarna är en tankeväckande bok som kombinerar både det handlingsmässiga och personorienterade perspektivet. På ett logiskt och enkelt sätt sammanbinds texten med bilderna. Mimiken på barnen och även vargarna stöds fullt ut av texten. Bilderna skulle inte vara helt självklara att tolka utan textens hjälp. Vargarnas lurviga och luriga utseende på bilderna skulle utan textens hjälp lika gärna kunnat signalera fara å färde för lilla Gittan, men texten håller vargarnas vänskapliga avsikter vid liv genom hela berättelsen.

Personerna i boken leder på flera sidor handlingen konkret framåt i riktning åt höger till nästa sida eller uppslag. På så vis kan man säga att bildernas karaktärer förstärker textens framställning om att barnen är på väg någonstans. Gittans klädsel signalerar också att det är hon som är bokens huvudperson. De andra barnens färger försvinner liksom in i omgivningen, medan Gittans röda jacka och röd- och vitrandiga jumper gör att hon sticker ut.

Kombinationen av text och bild är också påtaglig när det gäller Gittans rädsla. Man kan se i hennes ögon och kroppsspråk att hon är rädd och reserverad för det mesta som kommer i barngruppens väg och texten understryker denna känsla i bilderna. Det inre livet i form av hennes rädsla och senare i boken hennes mod, visas väldigt tydligt i bilderna. Hennes uppfinningsrikedom i skogen är framträdande, t.ex när hon hittar på de mest fantastiska sysslor för vargarna som verkar helt ställda av den lilla, rödklädda flickan. De bara står och gapar när hon kastar upp kotten i luften, precis som om det hände något extra ordinärt. Lindenbaum vill verkligen styrka flickors mod och att de ska tro på sig själva och sin inneboende styrka.

Maria Nikolajeva skriver i sin bok Bilderbokens pusselbitar att ”…den psykologiska person-skildringen sker bäst genom ord…”, men ”…personernas poser, gester och ansiktsuttryck kan avspegla enkla känslor och attityder som lycka, rädsla, vrede eller avsky”.(sid. 140) Detta har Lindenbaum verkligen lyckats med i sin bok om Gittan. Jag anser inte att bilderna och texterna motverkar varandra som i många andra barnböcker. Nikolajeva skriver också (sid. 144-145) om ordens begränsningar och bildens potential och överfört till boken om Gittan framträder just bildens överlägsenhet i att skildra ett scenario väldigt tydligt. Ord hade inte kunnat skildra gråvargarna så löjliga som de ser ut på bilderna! Man ser väldigt klart i vargarnas ansikten (eller vad nu heter) att de verkligen är bortkollrade. Inga ord kan skildra denna känsla så klart.

Mitt i boken byter Gittan karaktär från att ha varit det mest rädda barnet i gruppen, blir hon istället plötsligt, mitt i ensamheten, det mest modiga och initiativrika barnet av alla. Ensam verkar vara stark. Genusperspektivet i boken är solklart: i början av boken är flickan Gittan en liten ängslig flicka som håller dagisfröken i rocken och gömmer sig inför allt läskigt som möter. Plötsligt tvingas hon stå på egna ben och det visar sig att flickan inte alls är svag och ängslig, utan en hjälte i den mörka skogen, som verkligen kan stå på egna ben och betvinga de grålurviga bestarna på ett strålande sätt. På något sätt tror jag att Pija Lindenbaum smyger in genusperspektivet på detta sätt. Känslan i boken hade varit helt annorlunda om det handlat om en pojke. Kanske tvingas vi in i bilden att huvudpersonen är en flicka genom hennes rädsla i början av berättelsen? Jag tycker i så fall att Lindenbaum anammar och bygger sin berättelse på en fördom.

 

Upp
Tillbaka!
2007-11-03