Ett annat liv
Skriven av P O Enquist
(Norstedts förlag 2008)


Barndomen, uppväxten, bönhuset, tonåren, flytten till Uppsala, studier, resor, friidrott, fotboll, OS, baltutlämningen, gisslandrama i München, Kalifornien, Expressen, Bo Strömstedt, Per Wrigstad, Göran Tunström, Socialdemokratin, framgång, motgång, uppgång, nedgång, fall, återkomst, relationer, alkoholism, teatermanuskript och regiarbete, lodjur, katten August och sist men inte minst: en berättelse om skrivande. Skrivande som beroende och bejakande, som själva meningen med livet och ett uttryck för det rastlösa sökandet och ställningstagandet.  Allt detta är ord och uttryck som till en del speglar P O Enquists bok Ett annat liv.

536 tänkvärda sidor utan uppehåll, det ena ger det andra, det sista inflätat i det första, den förlorade sonen som återvänder, men ändå inte helt, det finns ett vacuum i Enquists inre som inte når sin uppfyllelse. Och kanske aldrig gör det. Det finns uppgörelser med människor och Gud som inte riktigt har landat, inte riktigt nått sin fullbordan. Ett vacuum som inte fyllts, utan som mera ÄR det tillstånd författaren lever i, ger uttryck för och kanske måste leva kvar i för att vara den Enquist som han är. Frågan jag ställer mig är: vill han verkligen vara kvar i detta tillstånd? Kan han komma vidare till någon sorts inre harmoni? Det närmaste harmoni jag upplever i boken är när händerna återigen landar som de ska på tangenterna och när han konstaterar, alldeles i slutet av boken, ”…sen den dagen i februari 1990 har han inte druckit en droppe”.  Han kallar sig själv ”han” konsekvent genom hela boken. Han liksom ser på sig själv utifrån, som en betraktare som betraktar någon annan. Och det är möjligen så att det är författarens och konstnärens förmåga eller lidande: att se på sig själv utifrån med distans. Både verkligt och overkligt på samma gång.

Det finns mycket som är tänkvärt i boken – förstås. Vi talar om en av giganterna i svenskt författarskap. Många anser att Enquist – naturligtvis - ska sitta med i Svenska Akademin. Ett avsnitt i boken handlar om hans farfar, PW, som drev rävfarm bakom sitt hus däruppe i Västerbotten i byn Hjoggböle och lyckades korsa rävarna så att en ovanlig pälsteckning uppstod. Denna ovanliga räv tar han med sig på tåget till Stockholm för att ställa upp i pälsdjursutställning. Det fantastiska inträffar och PW vinner förstapris och blir fotograferad och omskriven i Stockholmstidningen! En enda gång lämnar han alltså Hjoggböle och återvänder sen dit för att aldrig lämna platsen igen! P O Enquist skriver: ”… han lämnade något för att förverkliga något annat”. Denna enda mening är för mig det genomgående temat i boken, precis som i en symfoni med ett återkommande tema, denna tanke: ”att lämna något för att förverkliga något annat” .

Det återkommer gång på gång i boken. Och framförallt i Enquists eget liv. Ett tema väl värt att fundera vidare över.

 

Upp
Tillbaka!
2010-10-10