Oförsonlighet

På parkeringen vid Konsum stängde jag av min bil för att gå in och handla. Bredvid mig stannade en vinröd Ford Focus och ur klev en småbarnsfamilj: en man, en kvinna och två barn i 3-5 årsåldern och ett litet barn som fick bäras av den oerhört frekvent tatuerade mannen (gissar att han är pappa till barnen). En liten idyllisk bild i solskenet denna vackra söndagseftermiddag. En familj som gör sig ärende till macken för att köpa glass och affären för att köpa mjölk och blöjor (och kanske något mer).

Ungefär så här såg
ryggtavlan ut

Det som träffade mig i mellangärdet var den svarta T-tröjans tryck (på mannens rygg), där denna hårda text var klart läsbar:

Your God forgivs, viking’s don´t….

Solskenet förmörkades för mig när jag tänkte på vad orden står för. Oförsonlighet som någon sorts standard för tuffa grabbar med hejdlöst med tatueringar på sina armar, och säkert även på övriga kroppsdelar. Oförsonlighet som ideal och bärande idé. Solskenet förmörkades när jag tänkte på barnen och den unga kvinnan. Ska de leva i en sådan atmosfär? Ska de växa upp med ett sådant ideal? Hur blir det? Hur kommer de påverkas? Den ena av de större flickorna ställde sig framför min bil och tittade på mig. Jag tittade tillbaka. Det var inga glada ögon jag såg. Ingen sprallighet och lekfullhet, jag såg sorg i ögonen detta korta ögonblick som vårt möte genom framrutan varade. Sedan försvann hon och de andra in på Konsum. Jag bar med mig en märklig känsla trots solen och det goda livet.
—————————

Så tänker jag vidare på ordet forgive, på svenska: förlåt. Det är ett vackert ord, unikt på något sätt. Ett ord som inte ska missbrukas, utan menas när det uttalas, annars förblir det bara ett ord som går över läpparnas tröskel. Påskens händelser, i bibliskt ljus, handlar från början till slut, om förlåtelse. Att det tjocka draperi i templet (förlåten) som skilde människan och Gud från varandra, revs itu – uppifrån och ända ner – så att vägen för oss ligger öppen, det finns inte längre något som hindrar oss från få kontakt, upprätta kontakten med vårt ursprung.
Så, ja… det stämmer… God forgivs…. även om vikingarna inte gör det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu