En låda med lemonad (18)

Mungiga eller munharpa, är ett musikinstrument där tonen frambringas genom att man knäpper på en fjädrande ståltunga som är fastsatt på en ram. Instrumentet hålls intill munnen mot tänderna (eller mot läpparna för att undvika skador på tänder) där munnen fungerar som resonator. Mungigor tillverkas numera oftast av stål men tillverkas fortfarande i andra delar av världen av andra material, såsom trä och bambu. Idag är mungigan kanske mest förknippad med folkmusik. 

Historia och spridning
Mungigan är ett av världens äldsta musikinstrument och har spridit sig över nästan hela världen. Man tror att instrumentet kom från Asien till Europa. Mungiga ska mestadels ha varit ett folkinstrument som under medeltiden var ett typiskt instrument för tiggarmusikanter och hovnarrar. Under 1800-talet upphöjdes det till virtuosinstrument, framför allt i Österrike-Ungern.

I främst Asien finns det otaliga varianter av mungigan, exempelvis dan moi. I Europa är Ungern det land som mest är känt för sina mungigor, landet har en rik folkmusiktradition och tillverkning av mungigor. I sydamerika spelas den av mapuche-folket i Chile och Argentina, där den kallas för trompe.

Mungigan i Sverige
Till Norden tros mungigan ha kommit under vikingatiden. Mungigor har påträffats vid flera arkeologiska utgrävningar i Skandinavien. De äldsta arkeologiska fynden av mungigor dateras till 1200- och 1300-talen. I Härkeberga kyrka i Uppland finns väggmålning av Albertus Pictor från 1480-talet som visar en lekare (gycklare) med mungiga. Förutom att kallas för mungiga eller munharpa kallades den ibland för Näckens harpa eller Hin ondes järnfiol, då den ibland förknippades med trolldom och onda makter. Det finns flera litterära källor i Sverige som tar upp mungigan, till exempel August Blanche skrev på 1800-talet i ’Hyrkuskens berättelser’ att ’mungigans skorrande toner hördes i den svenska sommarnatten på Djurgården’. I folkliga uppteckningar från slutet av 1800- och början av 1900-talet skildras hur mungigan tillverkades av hem- och bysmeder och sedan såldes på marknader eller i järnhandel samt av kringresande försäljare. Mungigan tjänade som förströelse för drängar, kolare, timmerhuggare och annat folk. Vid brist på ”riktiga” spelmän fick mungigespelmännen spela på fester, bröllop och andra tillställningar. Under 1800-talet minskade mungigans popularitet till förmån för dragspel och munspel. Under väckelserörelsens framväxt under slutet av 1800-talet stämplades instrumentet som syndigt som bidrog till den minskade populariteten. Under 1970-talet ökade mungigan i popularitet och mellan åren 1970-75 genomfördes SM i mungiga i Junsele.   (källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mungiga)

Varför finns det en mungiga i min lemonadlåda på väggen? Jo, förutom att det är ett lite festligt instrument som är väldigt användbart, t.ex när man musicerar med barn, är mungigan för mig en symbol för det öppna och okonventionella. Vad är musik? Kan man praktiskt leverera musik med hjälp av en mungiga, eller kan man ens njuta av denna sorts musik? Svaret på dessa frågor får var och en stå för och själv komma fram till, men i min tanke är det så att det jag kan känna som lite apart, ointressant, sällsynt, ovanligt, något på gränsen till ett skämt –  kan för många människor i världen vara ytterst seriöst och i någon mening allvarligt, på riktigt liksom.

Det finns många sådana företeelser i världen som somliga anser vara på samma vis som en mungiga: apart, udda, utan betydelse, som för andra har helt avgörande värde och mening. Och hur vi förhåller oss till det, har att göra med vår egen närsynthet, våra fördomar, vår inskränkthet, eller vår öppenhet, nyfikenhet och förmåga att lyssna in vår omgivning och inte dra förhastade slutsatser.

——————————–

Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu