En låda med lemonad (14)

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik. Trumpeten i facket i lemonadlådan representerar förstås musiken och dess betydelse och inverkan på mitt liv. Från det att jag var en liten grabb så har jag uppskattat musik och sång, instrument, och att musicera med andra, men också alldeles själv. De första gitarrlektionerna fick jag av min mamma. Jag lärde mig traggla ackord på en liten röd, stålsträngad Levin med på tok för gamla strängar som för länge sedan tappat klangen, även om de kunde leverera en och annan stämd ton. Framförallt lärde jag mig spela och sjunga på samma gång. Och mina fingrar fick – i början nästan blödande – träna och huden förtjockas så att nästan vilken annan gitarr som helst kändes lättspelad. Det är bra att träna i uppförsbacke, då känns raksträckorna väldigt enkla. Det lärde jag mig då i 12-årsåldern.

Att spela och sjunga har betytt väldigt mycket för mig genom livet. Och gör det fortfarande. Dagligen tar jag gitarren och spelar något, sjunger något, nynnar något, lär mig något. Jag vet inte hur många gånger jag känt att sinnesstämningen förändrats till det bättre när jag spelar och sjunger. Och när livet känts jobbigt, har en sång eller melodi, uttryckt sorgen eller längtan och ändå påverkat mig i positiv riktning. Allt detta är viktigt. Att sången och musiken varit och är en vital del i mitt liv. Och att detta kan komma till nytta och glädje både i mitt eget privata liv, men även inför eller tillsammans med andra människor som jag möter i olika sammanhang.

Periodvis lyssnar jag en del på musik – förstås. Jag är allergisk (faktiskt!) mot en ständig ljudmatta i bakgrunden i köket, i bilen, i affärerna, på jobbet. Om jag lyssnar på musik, då vill jag LYSSNA. Gärna med headset eller hörlurar – för att kunna njuta fullt ut, och lyssna in nyanser, riff, basgångar, hur musiken byggts upp. Jag är mer av user eller doer, än consumer (konsumerare) av musik. Är det musik påslaget hela tiden, blir jag bara trött eller störd och känner att jag inte är rättvis mot musiken, musikern eller sångaren. Jag tror mig veta att den ”ljudkultur” som finns i omvärlden även har slagit igenom när det gäller musik. Det ska låta hela tiden. Och då blir musiken bara som ett allmänt surr, inte musik. För min del gäller detta även om TV:n är påslagen: då dras min blick dit och jag vill se och höra, och fokusera på det som sägs och rör sig. Inte ha den på ”bara för att”…. och sen sitta och prata och surra om allt möjligt annat. Då är det väl bättre att stänga av både bild och ljud.

Jag ser det inte som viktigt – om jag sjunger eller spelar en välkänd låt med vissa särskilda karaktärsdrag – att jag framför den som en exakt kopia av ursprungsversionen. Som något slaviskt, annars är det ”ingen idé” – jo, jag anser att det är stor idé att framföra den fina låten, men med en personlig prägel. Sen kan det å andra sidan vara en utmaning att lära sig en låt exakt som originalet, men då är det mer en fråga om ”kan jag lära mig detta?”, än ett personligt framförande av låten. Hoppas du förstår vad jag menar. Så tänker jag. Du får tänka som du vill eller kan. Respekt.

Musik är underbart och mycket meningsfullt.

Här är en underbar låt med James Taylor:  



——————————–
Här finns en förklaring till lemonadlådan:
http://bjornolof.blogspot.com/2019/08/en-lada-med-lemonad-1.html

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu