Skällande

Jag upptäckte det igen, igår, intill min joggingrunda på Jordö. En hund i en hundgård utanför ett hus. Den började skälla och gläfsa när jag sprang förbi ute på vägen. Och samma visa på tillbakavägen: hunden hörde mig komma och började direkt att skälla. Och den skällde inte bara när jag sprang förbi, den höll på en god stund efter att jag var borta från dess närområde. Den skällde och skällde. Till vad nytta? “Problemet” som var orsaken till att den började skälla, var borta för länge sedan.

När jag joggade vidare, tänkte jag på likheten mellan den stackars oroliga hunden och vissa människor, som beter sig likadant som den där hunden. De går igång och börjar skälla. Och skälla. Och skälla. Något orsakade reaktionen, vilket orsakade skällandet och upprördheten. Och skällandet tar inte slut när “objektet” för reaktionen är borta, utan skällandet fortsätter. Och fortsätter. Till och med när den drabbade inte längre är där, eller ens i närheten – varken fysiskt eller mentalt. Man bara fortsätter att skälla.

När jag joggade vidare, hörde jag hunden en lång stund efter att jag var borta från den vägsträckan. Till slut gav den väl upp. Men väldigt sent. Och tänk på all den energi som den lagt ner på att skälla på, eller slåss med, en skugga. Kanske inte ens en skugga. Ett ljud som av löparskor mot asfalt. Hunden vet inte vad den rasar emot ens. Den bara rasar. Och skäller. Finns där en likhet med människor?

Detta är inte hunden som skällde.
Det finns sådana hundar.
Och sådana människor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu