Allt okänt tas för storartat – Omne ignotum pro magnifico

Omne ignotum pro magnifico – ”Allt okänt tas för storartat”

När vi hör om något nytt, får vi en känsla av att det är något stort och märkvärdigt: det där vi inte vetat något om sedan tidigare. Det okända är något storartat. Samma känsla som man kan ha när man för första gången möter en intressant person, eller en känd person, eller en beryktad person. Det är något storartat i att just jag får möta denne eller denna människa. Likaså kan det vara så med platser; omtalade och omskrivna städer och exotiska ställen, att de har en tendens att växa inom oss, tills de får ett mytiskt skimmer över sig. Detsamma gäller i högsta grad människor vi hör talas om, sådana som folk vi känner talar om och har mött och som beskrivits för oss i antingen goda eller dåliga ordalag. Det okända växer. Det för oss okända och ovissa blir inom oss i någon mening storartat. Se bara på turistbroschyrer och marknadsföringsannonser om platser, bilar eller upplevelser. De målar upp – gärna i allsköns färger och klatschiga kulörter – en bild som ger oss en vinkling av det där resmålet vi bara MÅSTE åka till, uppleva, se och höra. En bild, kanske ett par tre bilder till på samma resmål, bil, upplevelse – och vi är sålda. Vi har fått ta del av det okända – och det är storartat.

Vår erfarenhet dock, säger oss någonting som vi (nog) aldrig lär oss något av, för vi vill bli lurade, vi längtar efter det där okända, det  där exotiska, det där ouppnåeliga, det där storartade som vi bara sett på bild, känt doften av, hört berättas om, anat via någons vittnesmål, ett TV-program eller en färgfylld poster eller flyer (som reklamblad kallas nuförtiden). Det mesta låter bättre på ett annat språk. Hur kul låter reklamblad, när vi kan dela ut flyers?

Är det inte samma sak med vår tro, när vi berättar för någon om Jesus Kristus? Är vår berättelse som en orealistisk flyer eller ett sant och visst vittnesbörd om en verklighet med alla olika aspekter inräknade och omvittnade? För det har – i alla fall min erfarenhet lärt mig – visat sig att det där, för mig okända som var så stortartat innan jag väl var där, inte var så storartat, så exotiskt, så spännande som jag i förstone trott och känt. När vardagen kommer ifatt, när resan är över, när man levt i ett förhållande under lång tid, när bilen är smutsig och rätt så repig eller upplevelsen av fallskärmshoppet har klingat av – vad händer då? Ska jag börja jaga nästa upplevelse? Nästa okända plats? Nästa upphöjda och ouppnåeliga person?

Jag tror att det inom oss bor en längtan någonstans om att komma förbi det där okända som hägrar och lockar, och som ur ekonomisk synvinkel styr stora delar av den samhälleliga ekonomin; en längtan efter att komma hem. Komma hem. Komma till oss själva. Upptäcka det som inte jagar oss, som vill styra oss iväg åt alla andra håll, utan som kallar på oss att landa, att vara, att bli ett med oss själva, att hitta hem.

Som när ett barn kommer hem om kvällen, och möts av en vänlig famn, så var det för mig att komma till Gud, och jag kände att där hörde jag hemma. Där fanns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mig. Och jag kände: här är jag hemma. Jag vill vara ett barn i Guds hem. 
(Göte Strandsjö)

Storartat – och realistiskt. 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu