Att leva i vakuum

Något av det knepigaste och svåraste som finns i mitt liv är att leva i vacuum. Mellan två stadier, mellan två perioder, i en valsituation, eller i en situation där någon annan ska ge besked om något jag väntar på, något som jag å  ena sidan – av hela hjärtat vill – och å andra sidan kanske skulle det vara skönast att slippa att gå in i. Detta tillstånd är en ständig brottningskamp mellan det ena och det andra. Blandat med irritation över att någon vill “visa sin makt” och hålla mig på sträckbänken och inte snabbt ge besked. Orsaken till dröjsmålet kan jag bara gissa mig till, men det lutar – som jag ser det – åt makthållet. En demonstration av att “jag har befogenheter, som du inte har”. Det skapar frustration inom mig, och det får mig att pendla mellan ilska och uppgivenhet. Om jag tänker vidare, så landar jag ändå i tankar som: är problemet mitt? Är det inom mig det pågår en kamp, eller inom den andra parten? Jag både vill och inte vill. Bekvämast vore att få ett nej, och det är någon annan som tar det beslutet. Fine. Då rullar livet på som det gör nu och jag kan lägga min energi på annat. Jag undrar hur tankar och värderingar och slitningar snurrar runt i huvudet på den andra? Ligger inte problemet inom denna person? Egentligen? Kan  jag inte bara släppa taget och låta det ske som sker, och ta emot det med tacksamhet och som någon sorts vishet? En livets vishet?

En vishet som den andra personen egentligen inte alls är medveten om att hon är ett redskap för? Hon kanske gör mig en jättetjänst, inte en björntjänst, utan något bra – om hon säger nej? Ändå stör det mig: dels “maktuppvisningen”, dels min egen oförmåga att lyfta mig över spänningen mellan att vilja och inte vilja, att kämpa för detta och att släppa taget. Jag lär mig nog något nu. Det som pågår inom mig liknar de där joggingpassen där jag lämnar den släta banan, den släta asfalten i icke kuperad terräng, och ger mig in på banan med de grymma backarna och slitet att ta sig upp och ta sig ner, och pulsen ligger på höga nivåer, 180 slag och liknande, och det tar emot på alla sätt. Men i bakhuvudet finns tanken att dessa joggingrundor ger allra mest, just på grund av att de är så jobbiga och utsätter nya muskelgrupper och lungorna för sådan belastning, som slätlöpning aldrig gör. Man kan inte utsätta sig för dessa backar varje gång, då sliter man ut sig, men man ska göra det då och då och just de gångerna är de i högsta grad meningsfulla och ger goda effekter.

Att leva i vakuum. Det är jobbigt. Men kanske är det de perioderna jag (vi) lär oss mest. Om livet. Om oss själva. Om andra.

Det viktigaste i livet är inte hur man har det, utan hur man tar det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu