Någons ledstjärna

Kunskapsföraktet. Glorifieringen av idiotin. Dumhet som framgångsfaktor.

Orden och meningarna är hämtade ur Rosenfeldts/Hjorts kriminalroman De underkända där en person har orden som sin ledstjärna för att utföra sina handlingar. Bestialiska sådana. Orden, dvs. hans ledstjärna, rättfärdigade det sätt på vilket han tänkte på, planerade och utförde sina aktioner. Ändamålet, det övergripande målet, helgade medlen han använde sig av. Och detta kan vi känna igen från dagens samhälle och i de fall terror och fanatism råder och griper tag i människors tankar och i slutändan även deras handlingar.

Så sant som någon sagt: Den som har våldet som sin metod, har alltid lögnen som sin princip.

Visst, man kan förfäras över dumheten, ytligheten, idiotin, kunskapsföraktet, de snabba klippen, de ”yttre attributens kultur” (skönhet, muskler, ungdom, solbränna) som förhärligas i vissa TV-serier, dokusåpor och populära snackprogram, men är det verkligen värt priset att lägga sin energi på att bekämpa detta? Och på vilket sätt? Det är lätt att dras med i förfäran och t.o.m. föraktet för dessa  företeelser, och att se ner på dem som spenderar tid på tittande och lyssnande. En förströelse, en avkoppling, som att äta franskbröd, inte mycket intellektuellt tuggmotstånd, utan ”in med det” och där tog ansträngningen slut (det var inte ens en ansträngning, om nu inte trycket på powerknappen räknas till ansträngning vi utsätter oss för). Estradören Olof Buckard sa vid ett tillfälle: att ”viss litteratur och kultur är som en neonblinkande snabbmatsinrättning där det serveras McDonaldsmat utan tuggmotstånd”. Men ger det honom eller någon annan rätt att se ner på andra människor som kanske tänker annorlunda? Inkluderat mig själv. Jag tror att man kan bli en ”kultursnobb”, alltså en person som tycker sig sitta på en kulturell piedestal, liksom intellektuellt begåvad, beläst, upphöjd och avskild från kreti och pleti, och anse sig själv som den högst stående (eller sittande, beroende på sammanhanget).  Det här kan överföras på många andra områden: idrott, ideella organisationer, musik (hur många rockers ser inte ner på dem som gillar dansmusik, och vice versa, eller symfoniorkestermusik eller opera eller house*?).
(en liten reflektion här: de mest belästa, de allra bästa musikerna, de med en hög position som de förtjänat, de som fått Nobelpriset, m.fl, uppfattar jag ofta som de mest ödmjuka personerna – för de vet priset de fått betala, de vet vilken resa de gjort, de vet att de egentligen inte vet och kan så mycket – det finns mycket mer att upptäcka…)

Är inte det bästa, och den mest framkomliga vägen, att visa på djupet, höjden, bredden, längden, skönheten, de goda egenskaperna och effekterna av det vi tror på istället för att förbanna det vi inte tror på eller gillar eller ser ner på?

Någon sa så klokt (kanske moder Teresa): Det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. 
Det, om något, är en klart skinande ledstjärna som leder rätt.

—————————
(*House är en genre inom populärmusiken, en form av elektronisk dansmusik som ofta har en stadig 4/4-takt och är besläktad med disco. Musiken i genren skapas syntetiskt med trummaskin och sampling med återupprepningar. Genren har ett antal undergenrer. […]
Viktiga namn i den tidiga historien om House är Frankie Knuckles, Ron Hardy och Marshall Jefferson. Namnet House sägs komma från den första stora klubb som spelade House, The Warehouse. 1982 skapade synthesizertillverkaren Roland den analoga bass-synthen TB-303, vilket kom att leda till utvecklingen av Acid House 1987.)
Källa: Wikipedia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu