Heta ord (17). Kravlöshet.

Det finns i olika sammanhang preciserade och ibland opreciserade eller outtalade krav som ställs på oss som enskilda personer, eller en hel grupp. Krav är ofta självklara och helt accepterade. Man kan förstå att en arbetsgivare ställer krav på sina anställda. Och det med all rätt, eftersom ett arbete ska utföras och den anställde får betalt för att utföra det. Och det kravet är självklart, arbetslivet med anställningsvillkor, anställningstrygghet, löneutbetalningar m.m. kan ju bara fungera om den anställde går in under de krav arbetsgivaren ställer. Och detta gäller både i kommun, landsting, statliga verk eller på privat arbetsmarknad. Självfallet är det så.

Och redan som barn ställs vi inför krav. Vi får en hel ryggsäck med krav att bära på redan från barnsben. Krav att vara pålitliga, snälla, ärliga, hjälpsamma, läraktiga, att komma i tid, att hålla ord och löften, att tvätta öronen och borsta tänderna. Javisst, självklara saker och göromål redan från tidiga år i livet. Likväl är det krav. Ett kravlöst liv, finns det? Samhället och omvärlden kanske inte alls skulle fungera utan krav. Krav kan nog vara nyttiga. Och krav kan vara besvärliga och jobbiga. Ibland helt onödiga. Ibland helt nödvändiga, utifrån vad jag redan skrivit i texten. Krav kan vara rimliga. Och krav kan vara orimliga. Det jag skriver om här är när kraven av någon anledning och i något sammanhang blir orimliga, ouppnåeliga, kvävande och raserande i den meningen att självkänsla, frimodighet, spontanitet, äkthet, frihet, tillit och trygghet tillintetgörs och försvinner som en (stor) suck. Kvar blir bara ett stort, svart hål, som vi kallar krav eller kravfylldhet.

Definitionen jag hittar på nätet lyder:

Krav är:
“ett starkt uttryck för hur något ska vara; en nödvändighet”
Besläktat ord: kräva

Alla vi som är vuxna förstår att vår värld inte skulle fungera utan att det ställdes krav på oss och att vi i möjligaste mån uppfyller kraven. Visst är det så. Men det jag undrar över är om möjligheten finns att mitt i de krav vi lever under, ändå i vårt inre kan få uppleva en kravlöshet. Går det? Är det möjligt att vakna på morgonen och känna kravlöshet på insidan, trots tider att passa, uppgifter att fullborda, möten att genomföra, plikter som vi förbundit oss till att uppfylla? Kan vi i vårt innersta djup ändå känna en kravlöshet i den meningen att vi får lov att slappna av, att vi duger, att vi är älskade för den vi är (med fel och brister och förmågor och vilja), att allt inte är spikat och bestämt i förväg (som i definitionen av krav) – utan att dagen gryr och möter oss med en frisk fläkt av syre, ljus och värme, ett växande, en glädje, ett hurra-rop, en stor möjlighet – utan krav på att det måste vara ännu bättre, ännu större, ännu mer plikttroget? Att känna sig älskad utan krav på motprestation, att kunna slappna av och veta att “jag räcker till” (som texten lyder i Gabriellas sång), är det en möjlighet denna dag? Att bli påmind om kraven är inte en svår konst, inte en invecklad process – det händer oss hela tiden utan att vi ens tänker på dem. Men jag tror att vi gör gott mot oss själva genom att påminna oss om att det även finns kravlöshet i tillvaron, mitt i livet, mitt i vardagen, i själva centrum, i vår själ, i vårt hjärta.

Det finns ett avsnitt i boken Gudspärlan (med texter av bl.a. Martin Lönnebo) där vi läser dessa ord:

Om att få en egen stund varje dag:
”Om vi aldrig fångar ögonblicket finns inte heller den korta stunden av stillhet”.
(påmindes om orden av en god vän)

Och i den stillheten – i stormens öga – finns kravlösheten. Där får jag vara, finnas, leva, känna, le, andas ut, andas in, förbli.

Jag önskar dig detta kära läsare.

Reimersholme i Stockholm, bilden tagen denna vecka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu