MTv-generationen

Fler och fler tittar på TV och andra skärmar i vårt land och runt om i världen.

Fördelarna med TV-tittande är väl kända: en stunds avkoppling, några minuter med nyheter och väder, debatter som gör att vi hänger med i det som händer i EU och Syrien, skrattmusklerna får sin beskärda del av motion och geniknölarna gnuggas i diverse frågesportsprogram. Och intresset för musik får sitt lystmäte stillat.

Nackdelarna med TV-tittandet är nog något vi inte så gärna funderar över. Kanske vore det ändå värt att en stund resonera lite omkring vad som händer med vår kropp och själ när vi förbrukar tid – och för många mycket tid – framför den vanligaste av alla möbler i ett hem: TV:n.

Redan i en artikel från tidsskriften Forskning & Framsteg (nr 8/1990) gör debattören och forskaren Stephan Rössner oss uppmärksamma på TV-tittandets konsekvenser när det gäller fetma och övervikt i Sverige och USA. Han underbygger sina resonemang med forskningsrön och artiklar både från USA och Storbritannien där det klart framkommer att TV-tittandet mycket tydligt påverkar både barn och vuxna i negativ riktning i viktavseende. Både reklaminslagen om mat och såpoperornas matkultur har visat sig påverka oss när det gäller vilken sorts mat vi handlar, vilka tider vi äter, hur mycket vi äter, hur vi prioriterar bort annat (t.ex  motion m.m) och de konsekvenser detta får för vår kroppsliga och själsliga hälsa. Vi kan nog inte fullt ut fatta vilka konsekvenser det får för samhället. Och tänk på vad fetmaproblematiken kostar och kommer att kosta framöver. Det är en tickande ohälsobomb.

Kopplingen mellan fetman och TV-tittandet skulle kunna vara ett ämne för en doktorsavhandling, så jag överlämnar ämnet med varm hand åt andra och ägnar resten av denna artikel åt en annan aspekt på TV-tittandet; det som jag i rubriken har kallat MTv-generationen. Egentligen skulle jag vilja ha en underrubrik också – något i stil med: välkommen in i stressdimman! (eller något åt det hållet).

När MTv kom för ett antal år sen (1981) framträdde kombinationen musik och visuellt agerande på ett nytt sätt. För många till glädje (t.ex videoproducenter, musikvideoslukare) och för många andra till förtret. Själv tillhör jag den senare gruppen och jag anser att själva upplevelsen av musik, både på skiva eller livekonserter, har förstörts på ett brutalt sätt! Den lugna eller häftiga upplevelsen av musiken är ersatt med en strid ström av musik, skrammel, färger, rytmer, mängder av folk, miljöbyten i det oändliga och en ibland mycket svårtolkad ”handling” i själva videofilmen som gör att man inte längre kan njuta av sången och musiken enbart, utan man tvingas in i ett sorteringsarbete av stora mått av de intryck man får i filmen  och ett tolkningsarbete av miner, miljöer och typer som svischar förbi. Och dessa fenomen finns även via andra kanaler idag. Jag har valt MTv för förkortningens skull, helt enkelt.

För att denna artikel inte ska bli en argumenterande text mot MTv, vill jag bara lägga fram mina funderingar om fenomenet MTv-generationen: vad händer inom människor som konsumerar MTv:s utbud dagarna i ända? Blir dessa individer precis som videofilmerna de ser? Ryckiga, oroliga, svängiga, allt ska hastas över fort, kanske med följden att man inte kan koppla av, luta sig tillbaka och uppleva något i stillhet och ro. Hänger själen med i tempot när bilderna enligt MTv:s filosofi ska bytas minst var 3:e sekund? MTv-generationen konsumerar musik, har alltid musik i hörsnäckan i örat när de åker buss eller läser läxor. Musikleverantören heter Spotify. Kan man ha det alldeles tyst både från radio och TV utan att man fördenskull blir orolig och rastlös? Förstår filmmakarna vad de åstadkommer med den strida ström av intryck de bjuder ut? Är det försvarbart att för pengar kanske orsaka att en ungdomsgeneration blir en orolig generation? TV-tittandet är naturligtvis inte enda orsaken till rastlöshet, men kan nog vara en bidragande orsak.

Jag kan  sammanfatta mina synpunkter och funderingar med att säga att för mig står bokstäverna MTv för följande: bokstaven M för missnöje med det bestående i samhället, bokstaven T för tempoacceleration och bokstaven V för vanmakt. När jag funderar så har jag ingen lust längre att komma in i eller vara i MTv-stressdimman.

Jo, jag gillar att se på film. Ifall du undrar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu