Att prata med sig själv

För ett bra tag sen  stod stod jag och diskade och det var något som gick illa, så jag muttrade något lite halvhögt för mig själv. Inget jätteolämpligt, bara lite olämpligt. Och  jag stod ju för mig själv, så vad jag nu sa kanske inte spelade någon större roll.  Det var visst ändå någon som i ett angränsande rum hörde att jag sa något och undrade vad jag sa. ”Inget” svarade jag. ”Men jag hörde ju att du sa något” menade den andre. ”Jag pratade med mig själv” blev mitt korta svar. Sen kom ett samtal igång – inte med mig själv – om att ”det är väl inte så vanligt att prata med sig själv?” ”Nehe” svarade jag, ”ibland gör jag det, och det är skönt”.  Det blev lite stiltje i samtalet kan jag säga, och det där som är en ”norm” för någon annan, eller vad som är brukligt, vanligt eller normalt, kom upp på agendan. Vi var inte överens. Samtalet satte fingret på något som kändes viktigt. I alla fall för mig. När jag gör något praktiskt, snickrar eller jobbar med el eller något liknande, kommer jag på mig själv – och har gjort under många år – att ibland yttra ett ord. Till vem då? Till mig själv?

Jag har kommit på en sak. När man pratar, eller talar, med sig själv, får man inga färdiga svar och exakta tyckanden tillbaka. Det är som någon sorts ventil, då man får uttala något, utandas något, som inte får plats inombords. Det är ju långtifrån alltid orden är halvolämpliga för små barns öron när jag talar till eller med mig själv. Det är skönt att andas ut. Att tala ut med sig själv. Att sätta ord på tankar och känslor. Att någon annan har åsikter om det… so what?! Who cares?

Jag har också kommit på – genom olika personer och läsning – att det är många som gör det. Många samtalar med sig själv, omedvetet. Och en man som författaren Gunnar Edman berättar om skrev i ett brev att han i ganska hög ålder kommit på att han i 40 år trott att han pratat för sig själv, men att han i ett ögonblick av sanning och nåd upptäckte, att han egentligen talade med Någon annan. ”Under 40 år har jag trott att jag pratat med mig själv, men nu har jag upptäckt att det hela tiden har varit någon som lyssnat på mig”.  Och ju mer jag tänker på det, desto mer logiskt och självklart blir det. Det är inte sig själv man pratar med, det är Någon med väldigt god hörsel därutanför mig själv (eller kanske inom mig) som jag talar med. Den brevskrivande mannen berättar vidare att när han kom till denna insikt, såg han plötsligt hela sitt liv i ett nytt ljus. Han var inte ensam. Någon lyssnade. Någon fanns nära honom, intill honom, som lutade sig fram emot honom när han öppnade sin mun. Hans liv förvandlades i ett ögonblick och för resten av livet. Pusselbitarna lades på plats.

Effekten blev också att mannen istället för att tala, nu kunde börja höra den andre tala. Mannen hade blivit tystare, men inte på ett negativt, destruktivt eller hämmande sätt, utan mer inlyssnande och fri.

Vilken skön känsla. Jag är inte ensam. Någon lyssnar. Och har gjort det hela livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu