Att (inte) leva i en bubbla

I spännande dokumentärer har vi sett den. Den vittnar om en gammal tid, förgången tid, dåtid. Havet dånar och piskar mot skeppets skrov, vinden viner kring relingen och bryggan. Dykaren gör sig redo för sitt uppdrag i havets djup. Dykarklockan sänks ner i vattnet. Trygg av sin egen tyngd sjunker den stillsamt ner. Innan den hunnit långt ner, dyker dykaren ner under den och tar sig in i den. In i luften som finns där inuti, och följer med ner i djupet. Så länge dykaren befinner sig där inne, kan han överleva. En lite märklig upplevelse kanhända, men ändå verklig. Nu utgör en dykarklocka en oerhört begränsad värld eller tillvaro, javisst, men den är ändå orsaken till att någon överlever och kan utföra sin uppgift.

(bild från bloggarklassen.blogspot.se)

Dykarklockan blir för mig en bild på att det finns lägen och tillstånd här i livet som fungerar som dykarklockan gjorde för gamla tiders dykare. ”Att leva i en bubbla” brukar  oftast beteckna ett negativt tillstånd, ”jag var som i en bubbla” säger man ibland. Och det är inte den typen av tillstånd jag skriver om nu. Jag talar inte om instängdhet och att stänga omvärlden utanför. Jag talar mer om att i vår tid, i vår verklighet som präglas av så mycket hårdhet, själviskhet och kyla, kunna leva i ett sinnestillstånd av frid, ro, trygghet, fasthet, öppenhet, generositet, och annat som är en direkt motsats mot det som råder i omvärlden. Det kräver en del. Det måste finnas en vilja att dröja kvar i det “syre” av positivism och öppna möjligheter som finns att tillgå. Om man t.ex. använder uttrycket: “att leva i frid” eller “att leva i fred” gentemot andra, borde det betyda att som en förutsättning att kunna göra det, måste man förbli i freden, förbli i friden. Han som sa: “Min frid ger jag er, inte ger jag er den som världen ger, era hjärtan behöver inte vara försagda eller rädda”. Han är ju också den som kan hjälpa oss att förbli i det tillståndet, den dykarklocka som gör att jag inte påverkas av varje vindkast, varje våg, varje storm eller andra faror och händelser som i ett oskyddat tillstånd skulle kunna äventyra allt för mig.

Och tänk om vi vänder på alltsammans och säger att det sistnämnda tillståndet är det mest naturliga och det som vi är ämnade till, och att det utanför detta tillstånd är att leva i en jättebubbla, då blir det med ens mycket intressant. Tänk om det är det fridfulla, trygga och mest attraktiva tillståndet som är det naturliga för oss, vad är då det andra? Har vi missat något? Har det som blev snett, blivit det som betraktas som det allmängiltiga? Och det som var tänkt som det naturliga steget, det naturligaste tillstånd i världen, blivit bara en apart företeelse? Det naturliga steget borde vara att återgå till ordningen som den var tänkt från början…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu