En eftermiddag i Enock O Frids liv (6)

OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Just som han avslutade den tanken, började musikmaskinen i hörnet, lite i skumrasket, att spela en av Elvis´ smäktande julsånger. Lagom volym och varm inramning på caféet samverkade till en skön atmosfär. Alla verkade le åt varandra och liksom skålade med kaffekopparna när de avslappnat kikade åt olika håll med koppkanten mot underläppen. I jultid verkar det som om alla lägger i en speciell “snäll-växel” och man öppnar sig mot andra människor på ett väldigt fint sätt. Enock kom ihåg vad en gammal taxiåkare sa en gång, då han påstod att han “älskade att jobba på julafton, för då är alla så vänliga och tacksamma. Alla är glada och skrockar God Jul och ger lite extra dricks. Sådana skulle alla dagar vara.”

Det hade blivit mörkt ute och kaffet var urdrucket. Det var dags att tänka på refrängen. Inte på sångens refräng, utan på promenaden hem.

På tal om promenader såg Enock plötsligt framför sig de långa och många promenader han gjort sig skyldig till under sin ungdomstid. Det minne som etsat sig fast för hans inre syn var att dessa promenader var viktiga för honom. Promenaderna var för honom liktydigt med samtal. Det kunde vara Gud Fader själv han pratade med eller en god vän. Ofta var det den Osynlige som han kontaktade under dessa timslånga promenader. Promenaderna genomfördes av flera skäl. Dels var det nödvändigt att ta ett break i allt gymnasiepluggande – det var denna period då promenaderna pågick – ett sätt att rensa tankarna, vila tankarna och få frisk luft och inte bara sitta still. Dels hade promenaderna en terapeutisk betydelse. De innebar att komma ut från de konflikter som ofta rådde i hemmet och promenaderna blev långa resonemang med Någon som Enock hoppades och trodde lyssnade på honom. Däruppe eller Därinne eller Därunder eller var han nu befann sig. Enligt Boken är han överallt, både under, över, framför, bakom, inuti, runt omkring, och överallt. På samma gång.  Bra jobbat! Promenaderna var viktiga ventiler för honom. Han fick verbalisera sin frustration och sin oro, sin ilska och den vanmakt han kände när vissa konflikter var aktuella i hans hem. Det kändes bättre efter dessa promenader, även om sakfrågorna inte hade förändrats eller förhållande förbättrats. “Det är viktigt att gå” tänkte Enock, “gåendet, promenerandet, flanerandet, strosandet, är en viktig sysselsättning för både kropp och själ. Jag vet det.” När Enock tänkte vidare på gåendet kunde han se ett mönster i Boken där människor i alla tider och i alla sammanhang har gått. Och det har varit avgörande för dem. De har varit i rörelse, på väg, inte vuxit fast, utan förstått att livet är en väg, ett på-gående fenomen, kanske själva meningen. “Det är resan som är mödan värd” som Boye skrev. Att gå är så tidlöst också. Inte i den meningen att det inte tar tid eller att det tar obegränsat med tid, nej – det är tidlöst i sitt upplägg. Man behöver en vilja, en kropp som fungerar, fötter som förflyttar kroppen framåt eller bakåt, man behöver någon form av mål, kanske inte ett fysiskt mål, kanske ett själsligt ibland, det behövs ingen särskild teknik, det räcker med den medfödda förmågan och viljan att ta sig framåt. Att gå, att promenera. Det är viktigt på alla sätt och för alla.

Fortsättning följer……

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu