En eftermiddag i Enock O Frids liv (4)


OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Han hörde dörrbjällran klinga och slog upp ögonen och såg ett ungt par komma in på caféet, en man och en kvinna i 25-årsåldern. De såg frusna ut, och blöta. De liksom skakade av sig kylan och vätan och ställde sig tätt tillsammans framme vid kassadisken och glasmontrarna där alla läckerhet stod inställda, lite i kyla och god belysning så att de frestande kulörterna framträdde i all sin härlighet. De stod stilla och tysta en stund och såg på bakelserna och sen på varandra. Och log. Caféägaren hade kommit fram till kassaapparaten och stod tyst och såg på dem, leende. De tog till ord och beställde varsin lussekatt och ett stort pepparkakshjärta. Och två kaffe förstås. De fick sina fat med bulle och kaka och gick vidare in och valde ett bord till höger om Enock, hängde av sig sina ytterkläder och gick sedan bort till kaffebryggaren på serveringsbordet vid väggen under den vackra jultavlan. Det unga paret såg lyckliga ut.

Vet inte vilket som gjorde dem mest lyckliga denna stund; det faktum att de var där tillsammans, att det var varmt och skönt därinne, eller att det just nu skulle smaka så fruktat gott med fika, med tanke på vädret utanför. Men orsaken till lyckan var egentligen ovidkommande. Lyckan i sig är nog. “Man ska nog inte söka orsaken till lycka” tänkte Enock, “det viktiga är väl att njuta av den när den finns tillstädes inom och utom en.  Den där texten på kylskåpsmagneten på kylskåpet därhemma stämmer väldigt väl, där det står: ‘Livet är inte de dagar som gått, utan de dagar man minns.’ Så är det” tänkte Enock.

Enock fyllde på sin kaffemugg, och tog de tio stegen tillbaka till sin sköna och uppvärmda plats med god utsikt både över caféet och ut mot den alltmer mörknande himlen utanför. Så här i december blir det mörkt tidigt. Och gatlamporna, lite i gammal stil här i parken utanför, tändes en efter en, och snöandet tilltog tillsammans med ökande vind. “Det blir kanske riktigt ruskväder” tänkte Enock. “Men vad gör det?”

Fortsättning följer……

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu