En eftermiddag i Enock O Frids liv (3)


OBS! Denna text är en fortsättning av berättelsen om Enock O Frid. Berättelsen började 17 januari. Se länkarna till höger om du vill läsa från början. Det rekommenderas.

Enock såg sig om från sin plats i caféet och kände en välbehaglig känsla som om han mådde ganska bra och var nöjd över sitt liv och den här stunden. Ett Guds ord hade mött honom genom prästen Oskar idag och kören sjöng fint, det var ju adventstid och mycket ljus och julstämning i hela kyrkan. Kantorn var på spelhumör och kollekthåvarna dansade runt med en sådan lätthet idag när kyrkvärdarna gick runt med dem och log. Det var lite av insamlingsrekord idag, 1.321 kronor och inte speciellt många penningstarka individer hade varit där, så väl kände han alla människor här i Fredshult. “Och 1.300 kr är ju egentligen inte speciellt mycket” tänkte han. Han visste om att i frikyrkan på orten hade de haft julkonserter i helgen och där hade det samlats in 10.000 kr per konsert. Tre gånger alltså! Otroligt. Det kändes bra att få ge och kunna ge lite till goda ändamål. Enock hade brottats lite med funderingar kring det nya fenomenet i samhället när det kommit tiggare från Rumänien den senaste tiden. De satt plötsligt där en vacker (eller var det en regnig?) dag för några månader sen. De satt där i yllesockar och tjocka jackor, tjocka mössor och ett sittunderlägg – och den obligatoriska tomma kaffemuggen framför sig. Deras blickar var så vädjande och rösten lät så bevekande den bara kunde när de stammade fram ett och annat ord på engelska (trodde han det var). “Ska man ge något eller inte?” Till slut hade han bestämt sig för att de där kronorna som alltid blev över i fickan med blixtlås i plånboken skulle han alltid tömma ut i tiggarens mugg. Tänkt och gjort. Så blev det. Och det kändes skönt där i hjärtat, mitt i livet liksom, där han nu satt på den mjuka sitsen i värmen på caféet och njöt.

Enock tittade ut på den gråsvarta decemberhimlen och såg de vackra gråvitsvarta nyanserna som dansade fram över himlavalvet, nu hade det börjat snöa lite lätt och snöflingorna yrde fram och tillbaka i lustiger dans bland trädtopparna och över asfalten där han snart skulle sätta sina fötter. Vit snö mot gråsvart himmel. Dans trots kyla och slaskighet. “Precis som livet är den här ögonblicksbilden utanför caféfönstret” tänkte Enock. “Det är svårt ibland, men de gånger jag kunnat hitta de dansande snöflingorna och de sköna färgnyanserna har det känts bättre. De finns där hela tiden egentligen, det är bara så lätt att allt blandas ihop och tar smak eller färg av det där som inte är bra. Ögat som svider, ryggen som värker, hälsenan som ömmar, kompisens son som fått cancer, en gammal släkting som tappat minnet och lever i en bubbla, eller alla stackars människor som flyr från krig och tortyr och så kommer de till en fristad, Sverige t.ex, och här möter de misstänksamhet och fientlighet för att det finns och har funnits några av deras landsmän eller andra som kommit hit av andra skäl, som misskött sig genom illegala handlingar eller skott sig på det svenska samhälls- eller sociala skyddssystemet. Vad lätt det är att allt sådant färgar hela min värld, hela mitt inre, mina tankar, mina känslor, min livslust, min kraft. Egentligen dansar ju snöflingorna ändå. Och det gråa och svarta har ljusa inslag. Och plötsligt bryter solen igenom igen.” Enock slöt ögonen ett ögonblick och kände att det där han tänkt nyss, stämde väl in i hur hans världsbild förändrats under årens lopp.

Fortsättning följer……

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu