Leonardo på fiket

Någon berättade så här om någon någonstans:

”Han satt i det innersta hörnet av fiket, precis där fönsterraden slutade. Han ville sitta där med ”ryggen fri” som han brukade säga. Och han ville sitta vid fönstret för att kunna titta på folk som gick förbi. Det gjorde att han kunde känna sig trygg i sin ensamhet och samtidigt ha kontakt med omvärlden. ”Världens äldsta nöje är att titta på folk”, tänkte han. Han drack sitt kaffe utan socker och mjölk, bara svart, trots magbesvären sedan många år tillbaka. Han åt ständigt magsårsmedicin och vissa perioder var magbesvären riktigt jobbiga med stark värk och illamående. Ändå fortsatte han likadant: stressade oplanerat, ersatte frukosten med enbart kaffe, var i konflikt med många, mailboxen var överfylld med obesvarade och obearbetade mail med frågor från andra. Akuta frågor försvann ner i listan under ett par dagar och var sedan ohjälpligt glömda, nedanför listen på den lilla datorskärmen. Det som inte syns, finns inte – det är liksom principen när man kommit in i denna vana. Vanans makt är stor. Vanan med kaffedrickande, vanan att inte äta frukost, vanan att inte direkt svara på mail och telefonsamtal, vanan att skjuta saker på framtiden och ha många projekt på gång, både hemma och på jobbet. Vanan att ha ett egenvärde i att ha ”många järn i elden”. Och den märkliga egenskapen att alltid ta sig fram. Efter konflikter och byten av jobb och roller, ändå komma ut på andra sidan och sitta på en tillfälligt skapad stol, med en ny roll som inga andra förstår vad den egentligen handlar om. Han var en överlevare. En krigare, vän med alla, men hal så att ingen visste någonting om honom. Han hade kontrollbehov, och det handlade inte så mycket om att ha kontroll över sig själv som över andra. Vad andra tyckte och gjorde. Som chef – inget bra behov. Som medmänniska – tveksamt, som pappa – jobbigt för de närmaste, som chaufför – mycket bra egenskap.

Kontrollbehovet kom även fram när han drack sitt kaffe på fiket utmed den lilla gatan i den lagom stora staden med ”ryggen fri”. En stad han kände till mycket väl, han hade sin historia där och varje gata, byggnad och släkt hade sina associationer som han gärna berättade om. Han delade gärna med sig av det han kunde, kände till och hade varit med om. När andra berättade sina berättelser, fanns det aldrig någon som kunde mäta sig med vad han varit med om. Han liksom hörde vad andra sa, men han lyssnade nog inte, eftersom hans primära mål var att få berätta något som han varit med om eller som han hört. Och det som han levererade var alltid, ja alltid, mer anmärkningsvärt än det de andra berättat. Full kontroll.

Han tålde inte att andra kunde något bättre än honom, han bollade gärna över ärenden till andra som han själv inte kunde reda ut själv. Där insåg han sin begränsning, men självinsikten tog slut just där. Med pinsamt dålig självbild kunde han ändå läxa upp medarbetare när de tog för mycket initiativ och när allt inte gick genom hans filter. Kontroll.

Han satt där på fiket med sin varma kaffekopp. Armbandsklockan, av senaste modell och teknik hängde och slängde runt ena handleden. En statussymbol för att visa att han hängde med i det senaste i teknikhänseende. Kontroll.

Han tittade ut på människor och bilar i rörelse. Han tyckte egentligen inte om att sitta still, det liksom kröp i benen på honom och magen värkte, han ville göra något. Helst berätta något för någon eller visa någon något. Inte bara sitta stilla och titta ut genom ett fönster och betrakta sin omgivning. Han ville ha projekt på gång, små eller stora, privat eller i jobbet. Bara det var något på gång.

Han tittade på människor och försökte se på dem vad de gick för. Vilken typ av människa de var, hur deras liv såg ut. Men han drog inga slutsatser om sitt eget liv. Han klarade sig alltid, han varken ville eller kunde ändra på sig. De vanor han lagt sig till med, var alltför djupt rotade i honom. Att ändra på något nu, i den ålder han besatt, det var alltför jobbigt. En alltför krävande – ja nästan kvävande – uppgift. ”Det får vara så här nu”, tänkte han i ett ögonblick av ljus.

Han reste sig och gick ut till bilen – av senaste snitt med all utrustning, och naturligtvis energisnål – och åkte vidare genom livet. Och färden fortsatte på samma väg som hittills. Inga jobbiga förändringar här inte.”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu