Värmen tar bort surheten

Hus som inte är bebodda, luktar på ett speciellt sätt. När värmen av besparingsskäl är nerdragen till ett minimum, kommer lukten som ett brev på posten, eller som hösnuva hos en allergiker som rullar sig i halm. Frånvaro av värme framkallar en viss lukt som är påtaglig och understundom kan vara ganska frän. Den är framträdande och slår emot en när man träder in i huset, utifrån, från friska luften. Det är en lukt av fukt, kall bottenplatta eller torpargrund, kyla, instängdhet, avsaknad av rörelse och utsug. Instängdhet, brist på genomströmning av frisk luft, inget liv och slammer i dörrar och fönster. Stängt. Luktande. Brist på rörelse och frisk luft.

När man kommer till ett sånt hus och sätter igång värmen, öppnar upp dörrar och fönster, börjar röra sig i huset, börjar spola vatten och toaletten, börjar koka lite kaffe, sätta på tevattnet, äta och använda sakerna i huset, då händer något märkligt. Lukten får ge med sig och försvinner. Livet fördriver det unkna. Rörelsen påverkar miljön. Öppenheten präglar atmosfären. Värmen tar bort surheten. Lukten och miljön förändras, förbättras, blir inbjudande och välkomnande.

När jag tänker på ett sånt hus, kommer jag osökt in på hur det kan vara i hjärtats hus hos oss, enskilda personer eller i hushåll och familjer och i andra mänskliga sammanhang där instängdhet och surhet råder. Den lukten går inte att ta miste på. Den känns så fort man öppnar dörren. Den är påtaglig och verklig, om än osynlig. Ibland kan man skära rutor i luften, en luft fylld av kyla, surhet och instängdhet och noll rörelse.

Det  som ger hopp i dessa tankar är att värmen tar bort surheten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu