Duggregn

Klockan är 07.43. Stänger dörren till mitt hus. Lämnar hemmet bakom mig. Ut i mörkret. Ut i en annan del av verkligheten. Den där ute. Den är också verklig. Levande. Viktig. Men inte viktigast. Allt beror på hur man tar det, hur man ser på det, hur man värderar och tar emot.

Det är fint duggregn i luften. De få stegen till busshållplatsen är tillräckliga för mig för att kunna konstatera detta. Så fina och silkeslena som droppar kan vara. Nästan som extremt små och fjäderlätta snöflarn i luften dansar dropparna och rör sig lätt med vinden. Jag ser det knappt. Känner det knappt. Jag ser det i strålkastarnas sken när bussen kommer. Jag ser det på mina glas på glasögonen när jag sätter mig på sätet och tittar mot en lampa.

Ibland behövs en faktor till för att jag ska kunna se hur det verkligen är. Ibland räcker det inte med min egen förmåga, min egen tanke, min egen slutledningsförmåga, mina egna associationer. Det behövs en faktor till. En annan människa, en strålkastare, solsken in genom fönstret, en film, ett ord från någon, ett sms, ett mail, en sång, en dikt, en boktext, en skrivarstund, en powernap, en skada, en ångestattack, ja, i princip vad som helst kan visa hur det verkligen är. Människor och händelser och ord och scener kan dra undan draperiet och plötsligt ser jag det jag inte såg nyss, förstår i ett ögonblick det jag inte förstod för 5 minuter sen, inser det jag inte haft klart för mig tidigare.

Duggregn i luften. Och jag såg det inte. Först.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu