Skrivandets glädje

Jag läste en artikel om den brasilianska författaren Clarice Lispector och en liten passus i texten löd så här: “Under den här tiden upptäckte den unga Lispector skrivandets glädje, inte minst tack vare Herman Hesses ”Stäppvargen”. “ Jag reagerade spontant inför de orden, de drabbade mig. Ibland är skrivandet en plåga, ett gissel, ett obegripligt fritidsnöje, en ofattbar och frivillig fritidssysselsättning, ibland ofrivillig, för många andra en mystisk och lite fördold handling, höljd i dunkel. Men för det mesta är det en glädje! Tangenterrna tar tacksamt emot fingarnas vidrörande, fingrarna dansar över de svarta fyrkanterna och studsar mellan stavelser och ord, felskrivningar och rättskrivningar. Orden kommer ut genom fingrarna, likt mjölken ur en kos spene. Ibland får man mjölka en stund, men så helt plötsligt kommer flödet igång och det går av sig själv. Skrivandet är en förunderlig sysstelsättning. Det är en solitär syssla, ett tecken på ett behov av ensamhet och inre samling, kanske ett uttryck för ensamhet och blir på så vis ett sällskap. Skrivandet är på många sätt ett bevis på att allt som finns, inte syns. Att det som är osynligt och fördolt är lika verkligt som det synliga. Många är de tillfällen då jag i efterhand stirrat på texten som vuxit fram och undrat: var kom detta ifrån? Tankar som – vad jag vet – aldrig tänkts av mig, ord som – mig veterligen – inte passerat genom mina ögon eller mina tankar, kommer plötsligt ut genom mina fingrar. Det är som en stark upplevelse, en ny upptäckt varje gång, nästan som våren – att den bara kommer, som en höna som värper ett ägg och sen ruvar på det och det kläcks en kyckling, en orgasm – den finns bara där efter ett visst förarbete, som nåd – oförtjänt, oförklarlig, självklar, ofattbar.

När man betraktar en bild, en person, ett hus, ett naturområde, ett vattendrag, en sjö, ett hav, ett barn, en teknikpryl eller vad som helst, kan det förunderliga hända att tankar och ord väcks till liv och de vill bara en sak: de vill komma ut, fästas på papper eller i ett dokument på skärmen. Det är som att allt det där redan finns. En gång tittade jag på det populära TV-programmet Tekniskt Magasin och de studerade hur elekricitet fungerar och kom fram till att det spelar ingen roll hur lång sladden eller kabeln mellan strömbrytaren och lampan är, lampan tänds exakt när du trycker på strömbrytaren, momentant, direkt. Det bevisar att förutsättningarna för strömmens “förflyttning” eller strömmens aktivitet redan finns i koppartrådarna, det är bara så att de förutsättningarna behöver aktiveras. På samma sätt upplever jag detta med skrivandet. Det är som att förutsättningarna finns där på insidan. De behöver bara triggas igång av någon eller någonting. Det är en enorm glädje att finna detta gång efter gång. Och det är som med våren – det verkar finnas en outsinlig källåder någonstans så att vattnet rinner, knopparna växer och spricker, värmen stiger och allting börjar växa.

Skrivandets glädje.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu