Ett möte 25 år efteråt

Ibland händer det konstiga saker. Det här som jag skriver om kanske inte är i första hand konstigt, men faller nog ändå under rubriken ”märkliga möten med perfekt tajming”. Har varit på tjänste- och studiebesöksresa till Sörmland där jag bodde tidigare innan flytten söderut i landet. Jag hälsade på i den stad jag bodde då och jag har varit där med jämna mellanrum, ungefär i snitt en gång per år under dessa 25 år. Nu var jag där i jobbet och skulle få info om IT-system de arbetar med i sin kommun på skolorna och det är samma system som vi står i begrepp att införa i vår kommun där jag är verksam.

Igår, efter ett av studiebesöken hos Vuxenutbildningen på orten, gjorde jag mig ärende till en bankomat och sen till Akademibokhandeln strax intill. Det tog några minuter i anspråk att gå mellan hyllorna i bokhandeln för att jag skulle hitta den boktitel jag ville köpa. Äntligen fann jag den. Jag gick till kassan och betalade och gick sen ut i vårsolen med siktet inställt på torghandlarna som sålde grönsaker, rödsaker och blommor. Jag behövde en bukett blommor som tack till ett ställe jag besökt och därför gick jag ditåt och en kvinna visade mig lämpliga och påskiga blommor som kändes helt rätt att inhandla. Sagt och gjort, jag ställde mig i kön för att betala. När jag vänder mig om (jag stod som nr 10 i kö), så möter jag en blick från en kvinna som jag sett därutanför bara 3 minuter tidigare. Vi ser på varann och nickar; plötsligt säger hon: ”men är det inte Björn?” ”Jo, det är det” svarar jag, ”och jag känner igen dig också” säger jag. ”Vad är det du heter?” Och så säger hon sitt namn, och då faller polletten ner hos mig och jag bara utbrister: ”det är inte sant, är det DU!” Det blev en stor överraskning – en glad sådan – för oss båda (tror jag) och efter att vi betalat våra buketter, stannade vi till några minuter och utbytte några ord. Vi konstaterade att det var 25 år sen vi sågs senast. Och hon hade nyligen fyllt 40 år! Otroligt!

Jag bara kände sån stor glädje att återse henne och att hon verkade ha det bra i livet. Hon var med som deltagare i ett ungdomsarbete där jag var ledare på 80-talet. Hon var alltid med, alltid positiv och engagerad. Och det kändes som att livet var ok för henne nu också. Det kändes som en stor glädje att det ”råkade” bli så att vi träffades just där och då. Tänk om jag inte tagit ut pengar, eller om jag inte gått runt de tre extra hyllorna i bokhandeln, eller köpt blommor först och gått dit sen, då hade vi inte träffats. Du får gärna tycka att jag är barnslig, men jag tror att det var meningen helt enkelt. Att vi träffades. Känslan och stämningen var mycket positiv hos mig och den förföll att vara så för henne också.

Det är lite märkligt det här med tajmingen i mänskliga möten. Efter 25 år och just den minuten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu