Om åldrandet

Författaren Lars Björklund skriver så här om åldrandet (det är så bra så det är hart när omöjligt för mig att låta bli att citera och referera honom, från boken Orden och Tystnaden – en bok om tillit):

Barnet frågar: 
     -varför är du så skrynklig?
Och svaret blir:
     – för att jag har levat så länge, skrattat så mycket, pratat ännu mer och gråtit en del.

Rynkorna är berättelsen om ett liv, en livets gravyr. Om vi ser så på rynkorna så blir de inte bara ett tecken på åldrande utan också mycket innehållsrika och vackra.

Många säger att de längtar efter pensioneringen – efter att bli lediga och sluta arbeta – och att de ser fram emot det. Men de glömmer sorgen och allt man måste lämna. Sorgen som finns inne i livet behöver ord och söker ord. Därför behöver vi tala om att åldras och om allt som tas ifrån oss, orken, snabbheten och smidigheten. Allting åldras och vi har ingen makt att förhindra det. 

Om sorgen över tidens gång görs synlig kan däremot ett livsrum öppna sig. Det betyder att själva livet, det som ger glädje och närhet, finns kvar. Också den sista dagen i ens liv kan fyllas av nyfikenhet och lust. Men bara om vi har lämnat det som måste lämnas. Sorgen handlar om att se det som är förlorat, lämna det som inte går att ta med sig, och försonas med att det måste vara så.

Bitterheten är den tyngsta av åldrandets känslor. Den biter sig kvar in i döden och livet verkar var för kort för att få upprättelse. Ett sätt att förhindra bitterheten är kanske att se åldrandet som en ofrånkomlig sorg. En sorg som har livet och kärleken som ursprung och därför kan fyllas med tacksamhet och glädje.

Om det ofrånkomliga Åldrandet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu