Strumpan, kolan och irritationen

I grovköket, där tvättmaskinen och torktumlaren står, har jag också lådan där mina träningskläder ligger. Jag hade min träningsväska på bänken och hämtade upp min kläder från lådan, kortbyxorna, t-shirt, pannband, badlakan, strumpor och kalsingar. När jag stått där en stund och lyfte på vänstra foten kände jag att något klibbade under foten, under strumpan. Den satt fast litegrann på golvet och jag tittade ner utan att kunna se orsaken till att strumpan satt fast på golvet. Jag muttrade något om “vad är det kladd på golvet nu då?”. Sen tog jag min träningsväska och gick ner till hallen och ställde den där. Jag var törstig, och därför gick jag till köket och tog ett glas vatten. Och tror du inte att när jag lyfte vänstra foten, att strumpan klibbade fast i golvet här också! Nu kände jag irritationen stiga inom  mig. “Kan man inte torka upp efter sig om man råkar spilla ut någon kladd, eller går runt med något i halva huset som  droppar kladd lite här och var?!” tänkte jag och gick mot kylskåpet för att hitta något mer att stoppa i mig. Tror du inte att när jag tittat färdigt på osten, smöret och mjölkpaketen där, att strumpan sitter fast i golvet igen?! Nu blev jag riktigt irriterad över slarvet eller nonchalansen.

Så slog det mig – ganska hårt faktiskt – att problemet kanske är ett annat. För jag kunde inte se något på golvet på de ställen där min strumpa suttit fast. Istället för att titta en gång till på golvet där jag svansat runt och varit irriterad, stannade jag upp och tog stöd mot köksbordet och lyfte upp vänstra foten och tittade under fotsulan. Och vad hittade jag där? Jo, en liten bit röd kola som satt fast på strumpan. Jag hade tidigare på kvällen suttit framför TV:n och kollat nyheter, druckit en kopp gott kaffe och smugit i mig tre kolor, två röda och en svart. De hade legat ett tag på min byrå och plasten runt hade klistrat sig fast på dem, så jag hade fått jobba en del för att kunna stoppa dem i munnen. Då hade förmodligen en liten bit röd kola lossnat och hamnat på mattan och sen omärkligt fastnat under min vänstra strumpa. Den följde med mig sen ut i grovköket, till hallen och till köket. Problemet följde med mig, kan man säga.

En liten petitess kan man tycka, och ganska infantilt – barnsligt – av mig att bli irriterad över en sån sak. Och att jag direkt i min irritation flyttade problemet till någon annan, som var orsak till att strumpan satt fast. I själva verket tillhörde problemet mig själv. Det följde med mig. Det följde mig hela tiden. När jag blev mer och mer irriterad över detta, så berodde det hela på något som fanns hos mig själv. När jag fått bort den lilla röda kolabiten, försvann irritationsorsaken. När jag tog itu med mig själv, försvann både irritationen och själva orsaken till den. Denna vanliga torsdagskväll fick jag mig en rejäl tankeställare om hur jag och vi ibland reagerar och lever. Väldigt ofta finns orsaken till vår irritation och frustration inom oss själva. För vi kan inte förändra världen och människorna runt omkring oss, det enda vi kan göra är att – försöka – förändra oss själva och vår inställning till både våra egna liv, kroppar och andra människor. Fast omständigheterna är som de är, kan ett förändrat tänkesätt innebära att även omständigheterna upplevs på ett helt annorlunda vis.

Jag minns att Någon sa: “det är lätt att se flisan i sin broders öga, men inte stocken i sitt eget öga”. Om vi börjar med stockarna, kanske flisorna försvinner också, eller så ser vi dem inte längre, trots att de kanske finns där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu