Vintern tvekade

Kölden tvekade en smula innan den kom i full kraft,
den visste inte riktigt hur den skulle göra.
Den hade ingen att fråga om råd,
ingen som var lika bitter, ingen som kände precis som den.

Ska jag slå mina klor i dem eller inte? Ska jag sänka mig ner över dem
och låta dem känna min kraft eller lämna dem i fred?
Ska jag upprepa mitt gamla mönster och dela ut i överflöd till alla dem
som står där utan val, som inte har någon chans att undfly?

Snöflingorna dinglade tvekande ner mot den bladlösa,
torra och nakna jorden för att timmar, minuter och sekunder
senare mjukt landa bland dem som inte hade valt dem.
De som inte gillade dem. De som avskydde dem, men ändå måste acceptera.

Vintern tvekade. Med all rätt. På alla sätt.
Tvekan sa mig något om att det fanns tecken på sunt tvivel på sig själv.

Vintern hade ett val att göra. Ett vägval. En inriktning. Men som alltid, blev det  som det blev.
Mönstret upprepade sig. Varje år. Varje gång.
Fast den innerst inne visste att en annan väg, ett annat val, vore mer barmhärtigt,
mer tilldragande, förmådde den inte att hitta den vägen.  Eller ville inte. Eller visste den inte?

Dess mission kom att bli den prövning som alla ville komma bort från.
Dess uppgift och nariga ansikte ville ingen egentligen känna till.
Egentligen värderade ingen det som vintern hade att komma med,
ändå fanns den och återkom år efter år. Samma gamla visa.

Vintern ville inte vara en bitter gammal gubbe, men allt det som fanns på
minussidan blev för mycket. Det fick det mesta att  frysa. Det fick de flesta att frysa.
Köld är ett verkligt problem.  Det tvingar oss till hårdhet och orörlighet.
Det skickar iväg oss till frusna och frostiga relationer och isande kalla kommentarer.

Ishotell och iste. Bröllopsnatt i ishotellet och vakna då det serveras iste. Låter det lockande?
För dem utanför en rolig grej, ett äventyr. Men för den som upplevt det, inte alls något glamoröst.
Att inte kunna klä av sig, utan tvärtom, få klä på sig ytterligare skydd för att klara sig – på självaste bröllopsnatten! Tveksamt, tänker jag. De skulle bara veta. Och betänk hur fortsättningen blir, när det börjar så. Äktenskap och  relationer som börjar i värmen på Bahamas och avslutas i kylan på Ishotellet.

Polaris och iskall dryck. Isande tystnad och iskall blick.
Utan tvekan gör det något med oss, det händer något på utsidan och till
slut på insidan när vi ser det, dricker det, möter det.

Vintern tvekade en smula. Med all rätt. Den ställer till det för de flesta. På något sätt.
Till slut kom den ändå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu