Social immunitet

Man brukar tala om diplomatisk  immunitet. En person kan ha diplomatisk immunitet och kan på det sättet undgå att bli ställd inför rätta.

Här är definitionen och fakta om diplomatisk immunitet:

“Diplomatisk immunitet är en form av immunitet som innebär att vissa personer som officiellt representerar en främmande stat i ett värdland är okränkbara, till exempel en ackrediterad ambassadör. Personer med diplomatisk immunitet bär diplomatpass.

Begreppet exterritorialrätt rör även egendom som tillhör eller upplåtes till en främmande stat i ett värdland, till exempel en ambassad eller enmilitärbas.
En ackrediterad ambassadör kan inte lagföras enligt de straffrättsliga regler som i övrigt gäller i det land där denne är ackrediterad. Med immunitet kan en diplomat exempelvis inte bli lagförd för fortkörning eller felparkering. En person med diplomatisk immunitet som missbrukar sin ställning, eller som av andra skäl inte längre är önskad av värdlandet, utvisas och blir då en persona non grata. Stats- och regeringschefer samt ministrar som besöker ett annat land är också okränkbara likt en ackrediterad ambassadör.

Okränkbarhet gäller också militära farkoster i främmande land, bland annat örlogsfartyg och statsluftfartyg.

Immuniteten gäller i värdlandet. Dock kan personen dömas i sitt hemland, vilket i första hand sker för grövre brott och det är inte så vanligt. Hemlandet kan också upphäva immuniteten vilket dock är mycket ovanligt och endast skett vid grövre brott.” (Wikipedia)

Jag vet inte att jag träffat någon person med diplomatisk immunitet. Däremot har jag träffat människor som har s.k. social immunitet. Det är begrepp som plötsligt stod klart för mig en dag när jag stod och diskade. Kanske har jag läst det någonstans, annars får det väl vara ett nytt begrepp.

Vad jag syftar på är att vissa människor aldrig kan ha fel. Hur de än låter eller vad de än säger eller hur de än handlar, så sitter de ändå kvar på sin höga häst, oberörda av omgivningens kritik eller ifrågasättande. Även om de – mot förmodan (!) – någon gång skulle ha fel, spelar det ingen roll. De är ändå på tronen, de har ändå rätt (på något konstigt sätt), de kan inte medge ett fel, en snedsteg, ett slarv, en feltanke, en miss, en tankebläcka – ingenting kan rubba dem, hur fel de än har, de har ändå rätt i slutändan! De har någon sorts social immunitet. De är immuna och självpåtaget helt suveräna. En inre suveränitet som gör dem osårbara. Att de skulle krypa till korset eller be ursäkt finns inte på kartan. No way.

Har du träffat på dem? Är du sådan? Är jag en sådan? Det är svårt att se på sig själv som andra ser på en. Den senaste tiden har jag pratat med olika personer och de har berättat om andra som verkligen uppträder som om de har social immunitet, de är oantastliga och ouppnåeliga, hur slarviga, hur hafsiga och hur mycket de än missar och hur många tomma ord och tomma löften de än ger, så har de – på något underligt vis – ändå rätt. Jag har själv tre barn och i vissa åldrar kan man känna just denna tendens i tonåringarnas världsbild och agerande och pratande. Och det är en sak, det tillhör utvecklingen under puberteten och tonåren. Men att känna det från vuxna, det skapar viss frustration, ilska ibland, uppgivenhet ibland, undran ibland. Aldrig förundran. Typen av reaktion beror på i vilken sorts relation man har till vederbörande. Och dessa människor finns runt omkring oss. Kön, yrke eller ålder spelar ingen roll tycks det.

Jag tänker vidare på personer som inte har denna sociala immunitet, utan de är sådana att de får skuld- eller skamkänslor få fort det är något. De tar på sig skuld så fort de kommer åt. De känner skam, och tänker in denna faktor gång på gång: “jag har nog gjort något fel?” eller “vad har jag nu sagt eller gjort?”.

Kan barndomens olika stämningar och upplevelser spela in här? Att man lärt sig att ta på sig skuld? Kan uppfostran eller miljö eller genetiska betingelser spela in och förstärkas av ens barndom? Jag är helt övertygad om detta. Och det kan ta en hel livstid att jobba med saken. De flesta kanske bara accepterar “att de är som de är”, och kan inte tänka tanken att man kan förändras på insidan. Därför fortsätter mönstret livet igenom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu