Stormen. Tystnaden.
Nyhetsförmedlarna påstår att orkanen närmar sig med stormsteg från Brittiska öarna. I vindbyarna kan det bli upp till 32 sekundmeter. Storm är ynka 24-28 sekundmeter, det här ska visst bli än värre. Blåsigt. Alla löv, vilka kämpat för att hänga kvar på trädens grenar, får det svårt inatt. De får troligtvis ge sig för övermakten och i ett vindkast som drar dem med sig, singla ner mot de väntande löven på marken.
Ändringen av klockans inställningar under natten mellan lördagen och söndagen innebär att morgonturen med bussen blir en ljusare upplevelse idag. Jag kan skönja den uppåtgående solen när jag betraktar sprickorna i molntäcket, dit det rosa skenet når och ljusets verklighet i sin vackraste nyans visar upp sig. I allt det kala och trist höstlika, är det onekligen en lyckad och glädjande färgklick som når mitt öga.
Bussresenärerna kliver på, en efter en, visserligen lite färre än vanligt på grund av att veckans nummer är 44 och det innebär höstlov för elever, och elever är en folkgrupp som brukar populera den här tidiga morgonbussen. Elevernas frånvaro innebär att man slipper höra basen eller diskanten från 3-4 av ungdomarnas smartphones där en Spotify-spellista dunkar fram låt efter låt. Och det enda vi andra hör är basen – och ännu oftare diskanten. Och jag frågar mig: hur hög volym har de direkt in i sina öron via öronpluggarna när jag kan höra så mycket här utanför? Nåväl, det slipper jag tänka på idag. Men nu tänkte jag ju på det i alla fall. Idag är det tystare.Ikväll är det samtalsgrupp med en skön samling vänner och kvällens tema är Tystnad. Kan man samtala om Tystnad? Det låter måhända paradoxalt, men vi gör ett försök. Modet att våga vara tyst, modet att inte hela tiden säga något, modet att våga lyssna inåt. Vad hör jag då?
Det ska bli intressant att lyssna. Igår hörde jag tystnaden. I skogen. Bokskogen. Det var före stormen. Men när stormen bedarrar, återvänder tystnaden.
