Ansiktet

Ett ansikte säger så mycket. I mitt förra inlägg (4 oktober), fanns mannen i Prag med i helfigur , och idag är bara hans ansikte med i bilden efter beskärning. Jag vet inte vem han är, vad han heter, hur han är – det enda jag vet om honom är han spelar gitarr och befann sig i Prag samtidigt som jag var där för en tid sen. Ansikten säger en hel del. Och det är intressant att se på ansikten. En del har bokansikten, men kan läsa i dem. Läsa om deras drömmar, krossade eller förverkligade.  Deras godhet, deras hårdhet, deras tankar, deras glädje.
När jag återigen tog upp bilden – så här lång tid efteråt – och betraktade ansiktet, alltså inte bara tittade på det – tog bilden och ansiktsuttrycket tag i mig. Ögonen som ser åt mitt håll; turistens och spelemannens ögon som ett ögonblick möttes – säger mig så mycket om honom. Jag undrar om vad som finns omkring honom: barn, kvinnor, män, djur, vilket förflutet har han, vilken framtid, hur mår han just i detta ögonblick som  bilden förevigat? Vad innehåller den här mannens universum? Vilka löftesstjärnor har han sett och vilka stjärnfall har han upplevt? Varför står han här i trappan från den kända höjden i Prag ner till Karlsbron och spelar, med en plåtlåda framför sig för att få en och annan korun (valutan i Tjeckien), för att kunna köpa sig lite mat (eller annat)? 
Hans ansikte säger mig något, jag är inte riktigt säker på vad. Jag tror inte att han vet att jag just nu betraktar hans ansikte, hans ögon, men jag känner att jag vill önska honom allt gott. Vet inte om det hjälper honom, men jag känner så i alla fall. Han är bara en av alla andra ansikten jag sett. Och ansiktet talar ett universellt språk.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu