Våga – kunna – vilja

Åt rätt håll
Pratade med en vän och via diverse teknikprat och installerande och medföljande gapskratt och småroligheter, gled samtalet i slutfasen in på just de tre orden i rubriken. Att våga, att kunna, att vilja. Jag sa dem i en annan ordning först, men vi rättade till dem så att de kom i den här ordningen istället. Att våga prata om något, att våga prata med någon, att våga göra någonting och våga att inte göra någonting. Att kunna prata om något, att kunna prata med någon, att kunna göra någonting och kunna låta bli att göra någonting. Att vilja prata om något, att vilja prata med någon, att vilja göra någonting och vägra vilja göra någonting. 

I boken Nu vill jag sjunga dig milda sånger tänker en kvinna om hur hennes liv sett ut:

Jag tror att om vi kan hitta orden och om vi kan hitta någon människa att berätta dem för, då kan vi kanske se saker och ting på ett annorlunda sätt. Men jag hade inga ord och jag hade ingen människa.” Men denna dag, när hon tänkte tanken, då hade hon hittat en vän som lyssnade.

Viktigt. Avgörande. Livsavgörande. Framtidsavgörande. Dåtidsavgörande. Nutidsavgörande.

Och kanske är det så att det sista ordet är det som styr vilket vi vågar och kan. Eller åtminstone är startskottet som ger oss modet att våga försöka, våga ta steg i en viss riktning, våga inse att vi faktiskt kan.

Våga – kunna – vilja. Ord att våga, kunna och vilja tänka vidare på.

Vågar jag, kan jag, vill jag?


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu