Tågresor

Olika bilder framträder när man sitter och tittar ut genom ett tågfönster. Olika associationer, människor passerar revy i takt med tågets gungande framfart över rälsen. Märkligt vad många människor som finns inom en egentligen. Det är som ett helt persongalleri som ryms i ens tankar eller ens hjärta. Strange. Really strange.

Slow train coming

Människor från när och fjärran, unga och äldre, gamla bekantskaper och nya, män och kvinnor, barn och vuxna. När deckarromanens personer gör och tänker olika saker är det som om de införlivas i ens eget liv. Deras reaktioner, minnen och livsbrottning blir en del av mitt eget liv. Ganska
fascinerande att upptäcka hur lika vi är varandra egentligen. Det är som om vi människor vore släkt med varandra. Och det är vi ju. Adam och Eva du vet.

Åka tåg är en en speciell sak för mig. Varje resa berikar mig, lär mig något, tillför något till mitt liv. Färger, dofter, ansikten, telefonblippande, toaspolning, bokbläddrande, småprat runt omkring mig, den egna sfären och stillheten. Jag sitter här och kan inte göra så mycket annat. Tillsammans, men ändå för mig själv. Så skönt. Avstressande. Som ett joggingpass, fast annorlunda. Jag behöver inte duscha efteråt. Och inget ont i hälsenan. Kaffet var gott, förresten. SJ kan man lita på. Kaffe och bulle 25 kr.

Kriminalkommisarie Joona Linna i Keplers Sandmannen är den deckare jag just nu umgås med. Den börjar i mina hemtrakter, järnvägsbron vid sydvästra infarten till min uppväxtstad Södertälje. Jag visste inte att den utspelade sig där. Och den massmordsmisstänkte Jurek Walther har sin boningsadress i stadsdelen Hovsjö där jag varit många gånger. Jag såg bostadsområdet växa upp någon gång på tidigt 70-tal (?). Då känns det extra märkligt att läsa och känna igen precis var saker och ting utspelar sig. Kanske har författarduon bakom pseudonymen Lars Kepler  någon sorts anknytning till Södertälje, vet inte. Det blir spännande att fortsätta läsningen och se om det finns fler platser i boken som jag känner till. Överraskande.

En man snarkar ljudligt, tre bänkrader framför mig. Hans huvud har fallit bakåt och underkäken har fallit ner i skön böj, nästan ner till bröstkorgen, och tungan sjunker bakåt, ner mot svalget och orsakar ljudlig snarkning. Passagerarna runt omkring ler lite förläget när de värsta timmerstockarna dras genom timmersågen. “Hoppas han inte dreglar alltför mycket”, tänker jag, “då kanske han själv tycker att det är pinsamt”. Men av det yttre att döma, så tror jag inte att han bryr sig ett skvatt om vad folk omkring tycker och tänker.

20 minuter kvar av tågresan. Det höll på att bli en mycket längre resa än planerat. Redan resans början var 13 minuter sen, men med 1 minuts marginal hann jag med i bytet i Hässleholm. Trygg marginal, eller hur?

Resan fortsätter. Och den längsta resan är resan inåt.
(texten skriven 14 maj)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu