Låt berättelsen leva

Ibland kommer jag på mig själv att jag under skrivandets gång alltid känner att texten måste leda till någon sorts konklusion eller slutsats. Men alla berättelser och texter har ju inte alltid ett slut som innebär en slutledning. Det är ju så i livet. Det är en process att leva. Och det är en process att skriva.

Jag tror att min tendens till konklusion av allt jag skriver har att göra med mitt förflutna. I de sammanhang där jag växte upp och det var ganska ofta där det sjöngs och talades. Och både sångerna som sjöngs och det som talades ledde alltid fram till någon form av konsensus, slutledning, slutsats, ett faktum att ta ställning till. Ett ständigt ställningstagande som upprepades gång på gång, vecka efter vecka, år efter år. Det är en ganska “sluten” värld att röra sig i. I det generösa sammanhang där jag växte upp fanns mycket öppna och både känslomässigt och intellektuellt begåvade personer som utmanade oss unga att tänka själva. Jag vet om sammanhang – både i politiska, kulturella och religiösa kretsar – där många hamnade och har hamnat – där man mer eller mindre ombeds att sluta tänka självständigt eller förbjuds att tänka själv och bara följa ledaren eller den bärande politiska idén.

På samma sätt – fast ändå väldigt annorlunda – är det med skrivande på högskolenivå: det man skriver måste tvunget leda fram till någonting, någon form av slutledning eller resonerande sammanfattning av resultatet av det skrivna. Denna värld är “sluten”, men ändå mer öppen än den ovan nämnda.

En berättelse är däremot en “öppen” skildring som enbart kan vara en skildring av händelser som timat, ord som sagts, miljöer som skildrats  och människor som finns eller har funnits (eller är påhittade). Berättelsen är som ett fenomen som bjuder in mig, som “drar in” mig (i bästa fall) i ett skeende, i ett äventyr, i en händelsekedja.  Berättelsen om Huckleberry Finn, Don Quijote, Lisbeth Salander, bröderna Karamazov är öppna skildringar om människor och människoöden som får oss att tänka till och reagera på många sätt. Och berättelserna om mannen från Nasaret (och det var inte arga snickaren från Nasaret, utan bara snickaren från Nasaret) som – enligt evangelierna i Boken – levde här i våra mänskliga villkor under ca 33 år. Berättelserna är många och levande och de ställer oss alla inför Någon som det är svårt att förhålla sig neutral till. Men berättelserna är öppna och inbjudande. Man rycks med, man dras med, man engageras och förfasas, man fascineras och trollbinds av skildringarna. Min erfarenhet under livet är att samma text kan vid olika tillfällen säga mig helt olika saker – inte motsägelsefullt, utan snarare att man under olika livsperioder kan ta emot en text på olika sätt – det säger mig att texterna och berättelserna lever. Lever mer än någonsin.

Visst, även en berättelse kan orsaka ställningstaganden och andra överväganden och påverka mig starkt i någon riktning. Det är helt uppenbart. Men det är på ett annat vis. Det ger mig själv möjlighet att få smälta alla intryck, få med mig mitt eget inre, tillåta mig att få bearbeta berättelsen utifrån egna referensramar och filter. Och utifrån det, fortsätta med berättelsen och tillåta den att integreras i mitt eget liv.

Låt berättelserna leva! Även i våra liv. För berättelserna som vi läser eller som våra liv skriver är inte avslutade, de fortsätter att skrivas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu