Ståuppkomiker

En hägring? Nej, en häger.
Lite hängig stil kanhända – sträck på dig!

Det är en komiker som står upp. Som står upp inför folk och pratar. Ibland sitter de har jag sett. Sittnerkomiker har jag aldrig hört talas om. Ståuppkomiker pratar om smått och om stort, det som ligger nära och det som ligger fjärran. Det som berör många och det som berör väldigt få. Men alltid med glimten och ironin i ögonvrån. Självdistansen och närheten till sig själv och till andra. Jag kollade lite på en rad av dessa komiker på TV förra veckan från Humorfestivalen i Lund. Fredrik Lindström, The pajama men, David Batra och många andra. För min smak mer eller mindre roliga och plumpa i sina framträdanden. En del håller sig nästan hela tiden under bältet och det är väl kul ibland med de associationerna, men jag tycker att de kunde lyfta nivån och nå upp till hjärtat och hjärnan också.

En ny bekantskap för mig var brittiska pakistanfödda Shazia Mirza. Hon är rolig. Mycket rolig. Hon sa bl.a. ”det enda som mina föräldrar önskar är att jag ska få barn, då är jag lyckad”, ”jag har ännu inte träffat min man, det ska bli kul att träffa honom”, ”…men det är inga pakistanska män som vill ha mig… (konstpaus)… för jag pratar…”. Hon var även glad att hon blev insläppt i Sverige med tanke på sitt förflutna och att hon en gång fått frågan om det inte snart var dags ”att odla talibanskägg”.

Smaken är som den bekanta baken, delad, det vet vi. Även vårt sinne och vår uppfattning av humor. Humor och humör, två sidor av samma sak kanhända. Min poäng i funderingarna idag är vikten av självdistans, vikten av att kunna skratta åt sig själv, självironi utan att förneka sina allra högsta ideal och innersta andliga och själsliga drömmar. Att kunna acceptera sig själv, sin förmåga och oförmåga, att inte se sig själv som världens och tillvarons centrum, utan acceptera att andra också har rätt och är rätt (ibland) och det är fallet även för mig. ”Jag lyckades inte” behöver inte innebära katastrof och alltings undergång, utan det kan trigga igång ett försök till. Och en insikt av att det där ”misslyckandet” var en del av vägen att nå till ”det som lyckades”.

Den mätta dagen är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening med vår färd,
men det är resan som är mödan värd.
(Karin Boye)

Tänk på det idag! Just denna dag är lyckad, meningsfull, värd att ta på allvar, en möjlighet till skratt, inte bara en meningslös transportsträcka i väntan på ”vadå?”

På Wikipedia läser jag följande:

Ironi (grekiska εἰρωνεία eironeía, bokstavligen ”omkasta”, ”förställa”) var från början en stilfigur som innebär att det finns en skillnad mellan vad som sägs och vad som egentligen menas.

Dock har en betydelseglidning ägt rum:

”… i och med att ironin har blivit ett alltmer omtyckt stilgrepp och mer frekvent både i litterära sammanhang, i media och i vardagen har det oftare handlat om en strävan att peka på det absurda, löjliga eller missriktade utan tydlig kontrast till vad någon anses ha för bestämda syften. Överdrivet kroppsspråk eller pipigt, affekterat röstläge i förening med hysteriskt allvar …”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu