6 strängar – min gitarr

Den står där, lutande, i gitarrhållaren på golvet. Min ständige följeslagare och en källa till så mycket glädje under alla år. Jag började spela när jag var 12 år. Jag kan inte säga att jag hållit den i mina händer varje dag från det att jag var tolv, men det är inte många dagar som passerat utan att jag trakterat den, använt den, spelat på den. Gitarren. Min mamma lärde mig de första ackorden: C-dur, G7, F-dur (utan barré). En Lewin-gitarr med stålsträngar. Hårdspelad och tuff för ovana fingrar. Jag minns att fingertopparna nästan blödde på mig när jag lärde mig att trycka för att tonerna skulle höras, utan att skorra. Men det fungerade till slut. Jag lärde mig alltfler ackord och sånger och jag träffade vänner som kunde lite mer än jag och så fick jag en del tips och utökade repertoaren av ackord och sånger. Man växer liksom in i det mer och mer. 

Min pappa hade en kamrat som var gammal avdankad jazz-gitarrist och till honom åkte jag några gånger med pendeltåget från Södertälje till Rönninge utanför Stockholm. Han lärde mig skalor, jazzackord, rytmer och lite annat som var alltför avancerat för min mammas behov och kunnande. Jag fick förmånen att kompa en sångkör och min nylonsträngade Luna-gitarr kom verkligen till användning i alla möjliga sammanhang. Den gitarren fick jag med mig hem nu i sommar från min mammas hem, när hon fick flytta till äldreboende. Konstigt, den har liksom funnits där hela tiden i bakgrunden och hängt på mammas vardagsrumsvägg i alla år. Tyst och väntande. Efter gymnasiet och diverse sommarjobb och andra ströjobb, köpte jag en stålsträngad Ibanez-gitarr. Stor och vit- (eller natur-) färgad.  Den hade jag med mig till folkhögskola i Dalarna under två år och en massa spännande ungdomsäventyr och sångfester.

När jag sedan hamnade i Nyköping köpte jag mig en nylonsträngad gitarr igen och tog privatlektioner i klassisk gitarrmusik hos en kvinna från Argentina som hette Lucia, hon bodde i Oxelösund. Det var en ny och lärorik epok för mitt gitarrspelande. Jag blev ingen Segovia direkt, men jag lärde mig de hårda villkoren för att kunna bli en duktig gitarrist. Jag blev nog ingen sådan egentligen, men erfarenheterna är jag tacksam för. Övning varje dag krävs! Och när man får barn och annat, så finns inte tiden och energin som krävs för det. Tyvärr. Men lärdomarna finns kvar ändå. Under 80- och 90-talet hade jag en del gitarr-kurser för nybörjare, både för ackordspel och lite ”plockmusik”, dvs. spelande efter noter med melodi och komp och speciell fingersättning.

Gitarren har varit en god följeslagare och en källa till glädje och uttryck för olika känslor och inriktningar i mitt liv. Och det fortsätter fortfarande. Kan man bara komma över den där svåra livspuckeln i gymnasieåldern och några år efter det, så fortsätter man nog att spela resten av livet också. Speciellt med gitarr som är så användbart i alla sammanhang. Vem tycker inte om en välstämd gitarr? Det måste vara en  totalt musikanarkistisk person. De 6 strängarna sätter igång hjärtats strängar på ett mycket speciellt sätt. Jag tror att alla har något slags förhållande till gitarren, även om man inte spelar själv. Någon gång kommer jag att skriva om vad de sex strängarna står för i mitt liv, de har ju alla namn – eller en bokstav – som kan utgöra initialbokstav i ord och företeelser som betyder mycket för mig.

Numera spelar jag helst på denna gitarr. En Tanglewood. När jag inte spelar elgitarr i en gospelkör.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu