Det yttre och det inre

Den här rubriken har funnits lång tid inom mig (minst 2 år), just den verklighet vi alla lever i och lever med: spänningsfältet mellan det yttre och det inre. Det yttre – tror vi – väldigt konkret, och det inre – tror vi – är abstrakt och många gånger inte ens verkligt. Men då tror jag att man bedrar sig själv om man tror så. Är det inte i verkligheten så att det inre faktiskt styr vårt yttre? Både beteende, känsloyttringar och ord?

En ung människa och jag samtalade vid ett tillfälle för länge sen om hur vissa människor kan ha ett sådant perfekt yttre. Och varför de har ett så perfekt yttre. Det kan gälla boende, betyg i skolan, utseende, klädsel, vilken umgängeskrets man rör sig i osv. Vårt samtal skedde under en bilresa och när vi pratat en stund kändes som om vi hade pratat om något viktigt. Jag vet inte om frågan var viktigast för henne eller för mig, men vårt resonemang var ändå angeläget och frågan hade relevans både för henne och mig. För henne var den viktig på ett sätt och för mig på ett annat sätt. Vi var ju inte lika gamla (och så är det fortfarande), och därför hade vi, och har vi, olika associationer och referenser när vi samtalade. För henne hade nog frågan personliga orsaker då man i en viss ålder jämför sig med andra och ska pröva sig fram vem man själv är och vem man vill vara och på vilket sätt man ska leva. Och vad som är viktigt här i livet.

För mig fanns det en mängd olika orsaker till frågorna. Människor jag mött, livsöden jag känner till, frågan vad som är viktigast för mig, vad jag prioriterar och vad jag vill ska styra mitt liv.

Vi pratade en lång stund om detta och jag minns att det var ett givande samtal för oss båda, utan några pekpinnar och skuldbelägganden, bara ett öppet resonemang. Vad vi kom fram till var att frågan om det perfekta yttre (i de avseenden jag nyss nämnde) kan ha att göra med kontroll. Om jag inte har kontroll på det inre, eftersom det kan finnas saker där som jag inte riktigt vet hur jag ska handskas med (och dessa saker är dolda, jag ser dem ju inte i spegeln), så kan jag ju alltid försöka kompensera det med yttre kontroll. Jag vill ha full koll på mitt yttre: betyget, ätandet, utseendet, klädseln, boendet, social status, etc. Hon sa: ”då har jag i alla fall kontroll på något i mitt liv”.

Om min självkänsla och mitt självförtroende är lika med noll, då kan jag ju alltid kompensera det med ett yttre som skulle kunna innebära att andra tror att jag är full av självförtroende. Om jag tycker att jag är ful eller inte räcker till på andra sätt, kan jag alltid kompensera det med kläder, prylar, att äta rätt mängd eller att vara väldigt påläst och kunnig på något område – och på det viset ge sken av stabilitet. Nu vet jag att allt sådant behöver naturligtvis inte bero på detta, men tanken är intressant, och att det stämmer många gånger och för många människor, det är jag helt övertygad om.

Vad ser jag när jag ser mig i spegeln? Är det mitt yttre jag ser eller min inre bild? Är jag ful eller fin? Varför stämmer inte det yttre med det inre? Vad är problemet? Ser jag en ful bild för att jag känner att mitt inre är fult? Och vem har i så fall gjort att det är fult? Vem gav mig denna självbild eller vilka orsaker finns det till detta? Varför detta kontrollbehov? Om jag ser en fin bild i spegeln, beror inte det på att mitt inre säger mig det? Du är fin, du duger, du är äkta, du är vacker? Spelar då det yttre och den yttre kontrollen så stor roll då?

Jag är medveten om att många tycker att det här som jag skriver är bullshit och inget man behöver fundera över, men det gör jag ändå, av många orsaker. Så är det bara. De som är stöddiga och tuffa, säger de inte egentligen (utan ord): ”se mig, visst är jag stark, självständig och tuff”? De som klär sig eller beter sig utmanande, är det ett sätt att säga: ”se mig, visst är jag vacker och tilldragande”? Alla tatueringar och yttre accessoarer, är de viktiga i kontrollbehovet och viktiga för att de placerar mig i en viss kategori eller grupp?

Mötesplats – mötet med sig själv eller andra

Nu låter det kanhända som att jag inte tycker om färg och form och skönhet, så är inte fallet. Jag låter bara tankarna löpa fritt och öppet med tanke på vårt inledande samtal i bilen och med tanke på människor jag mött och det jag läser i tidningarna och ser i nyhetssändningarna på TV. Och människor jag kommer att möta framöver. För att inte tala om mötet med mig själv, varje dag när jag ser mig i spegeln.

Vad händer om jag släpper kontrollbehovet? Om jag tar tag i det som finns dolt under ytan i mitt liv. I alla fall en gång i veckan? Vi besiktigar bilen och dess tillstånd en gång per år (det mesta av kontrollerna handlar om det som är lite eller mycket dolt), varför inte ställa en del av dessa frågor till oss själva ibland? Jag tror inte att det skadar, tvärtom. Jobbigt kan det bli, men nyttigt.

Hjalmar Söderberg skriver i sin bok Doktor Glas från 1905:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Mötet med sig själv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu