Livets stora frågor – och livets små frågor (dagen efter långfredag)

Bokens titel var Livets stora frågor och när jag hade läst rubriken funderade jag vidare. Jag undrar vad som händer med människor som – från det att de är små barn – ska börja fundera över livets stora frågor? Får de komma fram till ett svar själva eller serveras de svar från sin vuxenomgivning? Hur mycket utrymme finns det för dem att komma fram till svaren på egen hand? Finns den tiden och finns det intresset från de vuxna runt omkring?  Och om man direkt får ta sig an de stora frågorna i livet, går man då förbi de små frågorna automatiskt, eller känns de onödiga att ställa? Behöver man inte få ställa de små frågorna för att sen gå vidare till de stora?

Vad menas med de stora frågorna och de små frågorna? Utan att ha ett facit i hand för detta kan vi väl tänka oss att de stora frågorna handlar om livets mening, universums storhet och oändlighet, skuld och straff (a la Dostojevskij), vad händer efter döden, varifrån kommer jag och vart är jag på väg; med ett ord: de existentiella frågorna. Vad händer med ett barn som ställs inför dessa stora frågor när de är väldigt unga p.g.a sjukdom, problem i familjen, fanatism eller utsatthet? När de – utan att välja det själva – kastas in i och måste brottas med sådana frågor medan de fortfarande är små? När de inte får vara bara barn, utan brådstörtat tvingas bli ”vuxna”…

De små frågorna skulle då kunna vara: skillnaden på tjejer och killar, manligt och kvinnligt, vilket yrke ska jag försöka utbilda mig till, är jag snygg, gillar den där tjejen mig eller min kompis, är jag svag eller stark, hur är min frisyr idag och gårdagens röda finne – kommer den att försvinna till fredagens disco eller släktmiddag? Varför är farmor så tjock eller morfar så smal och envis och varför är inte jag fotbollsintresserad och varför gillar jag dataspel och dikter när mina kompisar inte gör det?

Observera att jag inte lägger in någon värdering eller viktning av vilka frågor som är stora och små. Även de s.k. små frågorna är djupast sett oändligt viktiga.

Fick vi ställa dessa frågor när vi var små och unga, eller ställdes vi direkt inför de – för vuxenvärlden – STORA FRÅGORNA? Jag har en känsla av i samtal med många människor och i betraktandet av mitt eget liv, att det som vi kallar små frågor som passerats eller inte har fått finnas, ändå förr eller senare poppar upp, likt små svampar i fuktig skogsmark. Förr eller senare måste även de frågorna få ställas för att finna sitt svar. Det kanske gör det lättare – eller åtminstone mer relevant – att sedan få ställa de stora frågorna och finna deras svar. Svar som ger bärighet och stadga åt livet. Hur ska man kunna svara på de stora frågorna om man inte funnit svaren på de små?

Låt de små frågorna få finnas, få livsrum, få utlopp, kunna finna sitt svar. Tids nog kommer de stora frågorna, de är som vår Herre – de kommer vara sig vi vill eller inte. Sånt är livet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hör av dig för att beställa min nya bok. Enock är huvudperson; hans liv och tankar om nytt och gammalt, det yttre och det inre.

Maila till: bjorn@bjornolof.nu